till sig sjelf, låg han låg han i ett nästan mörkt hvalf, som vid hans minsta rörelser återskallade af slamret från de tunga bojor, med hvilka han var fästad i väggen. På något afstånd inträngde en svag dagstråle genom en öppning å muren, och från detta ställe hördes ett sakta qvidande. "Hvem är den olycklige; som suckar der borta vid gluggen?". frågade han. "Ack! ich armer Teufel, jak är ja den gamle kerkermeister Wentzel, von mein sissle verjagt, und selbst eingesperret. Das alles mag doch passieren, aber jak har ein schrecklich sün." "Nå hvad ser du då, som så förfärar dig?" "Jak seh' deres hufvud, welk sitser op Schpett über den port!" - "Yrar du! hvilkas hufvuden?" "Till heker sitser Christoffel Gillengrip sin kopf; und so komst der Statthalter Johan Spar." "Håll munnen afgrundsande!" -ro pade Gustaf, och upplyfte händerna så högt kedjorna tilläto, för att dölja sitt ansigte. Slut på Andra Delen. TILL ANDRA DELEN. 1) Namnet Olof uttalas af bönderne i Östergötland som Jola. 2) Uti sin förtviflade belägenhet, sammankallade hertigen en del af sina officerare och sade, att han, till undvikande af ytterligare blodsutgjutelse, ville bedja konungen om fritt aftåg, för sig och sin familj, till Norrige. Om detta verkligen var hans uppsåt, eller endast ett medel att lära känna, 'till hvad grad han kunde påräkna folkets tillgifvenhet i olyckan, är svårt att afgöra. Mellertid bådo alla honom stanna qvar, under löfte om bistånd i det yttersta. 3) Historiskt. * 4) Ännu år 1623, fanns i Norrköping ett, så kalladt, harneskmakeri, hvilket förbättrades af en Nürnbergare, vid namn Eckner, och blef sedermera förvandladt till ett gevärsfaktori af Louis de Géer. 5) Den urgamla Norrköpings kongsträdgård skänktes, tillika med kongsladugården, af drottning Kristina till staden, på det att densamma skulle kunna utvidgas, ordentligen anläggas och beprydas med sirliga hus. Detta skedde genom Nåd. skrifvelse af den 31 Oktober 1650. 6) Då hertig Karls flotta, den 19 Sept. 1598, ankom til Stegeborgsskären, och derefter eröf 1 rade åtskillige, konungen tillhörande skepp, begingo hans kaptener hvarjehanda grymheter mot fångarne. Så väl Sigismunds biktfader, Petrus Laterna, som dess Polska musikanter, hvilka, i anseende till deras långa rockar, ansågos för Jesuiter, blefvo kastade i sjön, sedan matroserne stuckit en brödbit i munnen på dem, med tillsägelse, att de kunde sjelfve fånga sig fisk, efter de ej ville äta kött på fastedagarne. 7) Beskrifningen på så väl bataljen vid Stångebro, som förberedelserna dertill, är historisk. 8) Denne Henrik von Ahnen var öfverste-vaktmästare vid hertigens kavalleri; och ägde, enligt Karl Karlsson Gyllenhjelms efterlemnade anteckningar, en så inriden häst som här är anfördt. 9) Var kusin till riks-rådet Göran Knutsson, samt skref sig herre till Sjögerås och Gammalstorp. Sedermera, efter att hafva gått i landsflykt, författade han den märkvärdiga boken; Hertig Karls Slagtarebänk. 10) Flere häfdatecknare uppgifva att biskopen i Linköping, Petrus Ben, medelst ringning i stadens klockor på öfverenskommet sätt, gaf hertigen tecken, när och hvarest han borde anfalla. 11) Den så ofta förekommande bonden är en verkligt historisk person, om hvilken Schenberg, i sin 1733 utgifna berättelse om Stångebro-slag,' säger: "Hertigen hade från Wänge by medtagit en djerf och gäten bonda, benämnd Oluf (eller som gemeneman honom kallat Ola, Jola eller Jula) som noga visste ortens och platzernas beskaffenhet utmed Åen Stång. Thenne Bonden följde Hertigen, och under töcknet, som tå uppsteg af Stång och höll sig vid jorden, lopp upp på Gumpekulla, och stäldte sig vid then höga stenen, som på samma kulla står, ther ifrå han kunde öfver töcknet se och för Hertigen berätta, huru Konungens folk anmarcherade ifrå staden och stäldte sig till träffnings Att bonden så gjordt, vittnar thetta rim, som än i dag några kunna säga: Vid stenen på Gumpekulla-backa ther skiuldte Jola sin tjufva nacka. Stenen på Gumpekulla-backa fridde mång kula frå Jolas nacka.” 12) Hurn föga nogräknad man var vid dylika förhyrningar, kan ses af ett bref, som ståthållarne skrefvo till konung Erik XIV:de, dateradt Stockholm den 31 Augusti 1563; hvari, det till slut heter: "Vy hafue och afferdiget till Finland någre aff the fribytare här lågo, till att tädan fordre the mäste fätalier och. spannemålepertzler, man tädan kan umbärą etc." 13) Den 30 November 1598. 14) Låg vester om gamla staden, vid S:t Görans kyrka. 15) Detta utfall skedde den 11 December, gamla stilen. 16) Däka betyder på Blekingska dialekten flicka. 1 17) Också nu för tiden, far ingen Blekings bondqvinna gerna till bröllopp eller fadderskap, utan att medhafva ett förråd af utsökta matvaror, som vid framkomsten skänkes åt värdsfolket, och kallas förning. Vid gästabud vankas likväl sällan sådana gåfvor; vare sig af förändradt mode, eller för att undvika kostnad. 18) Denna lika besynnerliga som barbariska plägsed, är icke aflagd för längre tid tillbaka, än att ännu lefvande personer påstå sig kunna minnas när den iakttogs: 19) Då Blekings-allmogen vill uttrycka, att tvenne personer ämna gifta sig, men ännu ej blifvit trolofvade, säger den att de äro sams. 20) Historiskt. 21) I gamla tider existerade ett nästan oafbrutet förbund mellan Smålänningarne i Wärends härad och Blekingsboarne. De skulle ömsesidigt försvara hvarannan, som gode besvurne Dannemän, och lemna bistånd af alla slag. En sådan allianstraktat afslöts 1520, Måndagen efter Dominica Rogationum, på Hjordsberga landsting, och bekräftades i Kulshuld. Sjöborg förmenar, att detta varit Kålshult i Tvings Socken; men då han ej upplyser, hvarföre ratifikationen skulle ske på annan ort, inom samma Län, än tingsstället, der preliminär-förhandlingarne uppgjordes; synes det troligare, att Smålänningarne antogo traktaten på deras sammankomst vid Kohlshult i Kronobergs Län och Linneryds Socken. 22) Sådane enviges kamper voro fordom mycket |