att skörda lönen för andras mödor; eller en af desse egennyttige Svenske adelsmän, hvilka, af rädsla att förlora en gård, hafva liksom tvenne ansigten, för att på en gång. kunna grina bifall både åt Sigismund ochi hertigen; men jag såg Er i striden; jag såg Er utföra den erhållna befallningen så, som om Ni varit en gammal befälhafvare, och jag fick andra tankar. De sår, Ni derunder erhöll, äro klenoder dem hvarje äkta krigare förstår att värdera, och om Ni så fortfar skall Ni en dag blifva vår armés prydnad. Detta vare mellertid ej sagdt såsom ersättning för den oförrätt Ni af mig lidit. När och hvar Ni behagar är jag färdig att derföre ge Er upprättelse; men om Ni sätter värde på min vänskap, så mottag försäkran derom och blif i nästa träffning min sido Uti den sinnesstämning Gustaf då var, ägde han ingen känsla af hämd. Föreställningen om fiendtligheternes upphörande för alltid, uppfyllde hans hjerta med så glada förhoppningar, att han gerna räckt handen till förlikning åt alla så kallade fiender, äfven om han kunnat frukta att af dem tillbakastötas. Generalen hade visserligen förolämpat honom, men det hade skett af öfverilning, och den felande gjorde första steget till förlikningen. "Jag medger" sade han derföre - "att min ankomst ej kunde vara annat än oangenäm för Er, och jag finner huru obehagligt det måste hafva varit att nödgas sluta en strid, som ovilkorligt snart skulle skänka fullkomlig seger. För mig var hvarje skott ett dolkstyng, genom föreställningen att det dödade en af mina landsmän; men Ni deremot kunde icke hysa särdeles broderliga känslor för desse olycklige, som i edra ögon blott äro rebeller. Hvad konungens beslut angår, så finner Ni sjelf att jag på min underordnade plats ej kunde hafva någon del deri, ehuru det öfverensstämde med mitt hjertas önskan, och jag antar gerna ert tillbud att glömma hvad som oss emellan händt.” "Dermed är jag också nöjd' — återtog Weiher; "men tillåt mig nu att fråga, om Ni kände den granna herren, som Ni så ridderligt lät slippa ur fångenskapen?" "Ja, jag kände honom. Det var en öfverste som heter Anders Lennartsson." "Så! var det den märkvärdiga mannen? Man har sagt mig att han är en af hertigens bäste krigare, och i så måtto hade det varit försigtigt att behålla honom; men å andra sidan var han er landsman, och det är vackert att visa ädelmod mot den öfvervunne." 辈 Under detta samtal fick Gustaf tillfälle att närmare beskåda generalen, hvars, yttre gjorde på honom ett mindre behagligt intryck. En sådan blandning af vildhet och återhållsamhet hade han aldrig föreställt sig att få se, och han visste icke om hela förlikningen var allvar eller skämt. Uti sjelfva orden som yttrades, låg ingen tvetydighet; men minerna, som åtföljde dem, påminte om de besynnerligt sammansatta ansigten, hvilka i feberdrömmar, genom svärmande fantasispel, framstå för den sjukes slutna ögon. Hvarje del för sig är skarpt tecknad, men så rörlig, att den ej ger något bestämdt uttryck åt det hela, som alla ögonblick ombyter utseende. Så motsades nu munnens vänliga småleende af den rynkade pannan eller sammandragna ögonbrynen, och då ögonen strålade af mildhet och bifall, visade de hårdt sammantryckta tänderna och den högt uppförda underläppen, att känslorna voro delade. Det måste vara en farlig karl, tänkte Gustaf vid sig sjelf, och hann omsider fram till konungen, för hvilken han aflade berättelse om sina åtgärder. Hertigens i början visade underdanighet ingaf Sigismund den tro, att han vunnit en seger, som skulle för alltid nedslå den stolte farbrodrens högmod, och göra honom hvarje Svenskt hjerta bevåget. Under gästabuden, som han till den lyckliga händelsens firande anställde, ville likväl glädjen icke riktigt slå rot hos de utländske krigarne, och hans ynnest vände sig derföre mot de Svenskar, hvilka omgåfvo hans person. Nådebetygelser utdeltes åt alla som på något sätt bidragit till stridens lyckliga slut, och Gustaf Stålhand, hos hvilken han stod i en ännu ej godtgjord förbindelse för räddningen under jagtpartiet, blef slagen till riddare. Slut på Första Delen. TILL FÖRSTA DELEN. 1) Uppbygdt af fältmarskalken Karl Gustaf Wrangel. 2) Var kyrkoherde i Säby från 1580 till 1602. 3) Det hörde till den tidens plägseder, att då en yngling ansågs fullkomligt vapenför, blef han förklarad för fullgod man, eller varaktig. Detta skedde med en viss högtidlighet, hvarunder svärdet hängdes vid den nye krigarens sida. 4) Anders Lennartsson var hertig Karls fältöfverste, och utmärkte sig vid alla tillfällen, genom klokhet och tapperhet. Werving förmodar honom hafva varit den uti 30-åriga kriget namnkunnige fältherren Lennart Torstenssons farfader; men von Stjerneman rättar detta misstag, genom en Note till sidan 169 i 1:sta Delen af Konung Karl IX:des historia, och upplyser, att han varit bemälte fältherres farbror. Somliga skrifva honom för Lindormsson, andra åter för Lindersson, såsom Schenberg, hvilken, i sin berättelse om slaget vid Stångebro anför: "Then så ofta nämnda Anders Linderson kan jag ej finna eller få veta hvad Familia han varit utaf. Mycket likt synes, att han varit af Torstensoniska slächten, efter uti then många finnas af thet namnet Linder eller Lenart. Men man är änthå i ovisshet.” |