ren frågade: "I hvad ändamål blåses till samtal, då man så lömskt anfaller midt under nattens mörker?"

"För det man önskar att tala vid någon som kan framföra ett förslag till hertigen," svarade generalen "och anfallet kan Ni skrifva på er egen räkning, då Ni har folk som ej känner de öfliga krigsbruken." "Kan jag på krigsmans tro och lofven

återtog den Svenske befälhaf

"På så säker tro och lofven som Ni sjelf håller."

.

"Om så är, vill jag i Guds namn möta Er."

Gustaf, som anade att den uppbragte Polacken hade onda uppsåt, var i begrepp att göra honom föreställningar, helst då han tydligt hörde, att det ej var Lennartsson, som tilltalte dem; men Svensken hade redan hunnit helt nära, och Weiher ropade: "griper den skälmen an och fånger honom!" hvarvid de Polske ryttarne med höjda sablar kringhvärfde den ankommande. "Se så, öfverste Lennartsson, nu skall jag betala Er med samma soppa som Ni kokat åt mig," tillade han vidare och blott om Ni med

foglighet ger Er fången, kan Ni räkna på att få behålla lifvet."

*

"Icke är jag den tappre öfverste Lennartsson," men jag vill visa Er, att Henrik von Ahnen ej heller. låter taga sig lefvande. Härvid sträckte han den närmaste Polacken till marken med ett pistolskott, och lät sitt tunga slagsvärd drabba i alla riktningar, under det hans häst, som på ett eget sätt var inriden, slog omkring sig, så att alla, hvika ej ville äfventyra att bli krossade, måste vika åt sidan ). På detta sätt fick von Ahnen tillfälle att undkomma, och från alla sidor framrusade nya fiender, så att generalen såg sig tvungen att gifva tecken till återtåg; hvilket troligen blifvit svårt att verkställa, om ej de Polska hästarne varit goda springare,, och en uppstigande tjock dimma hindrat Svenskarne att se på afstånd. Vid bron, kom det likväl till en skarp fäktning, i hvilken Gustaf nödgades deltaga, och oaktadt han ganska hårdt ansattes, höll han stånd tills alla kommit öfver.

1.

"Ni slåss som en bra karl när det gäller;" sade Weiher till den vid hans sida under djup tystnad ridande riddaren

"men detta var likväl en förbannadt dum början. Jag vill hoppas att Fahrensbec icke låtit krigshären gå till för djup hvila, ty jag fruktar att hertigens anfall sker förr

än vi tro."

"Han måtte väl hålla sig stilla, tills Lindorm Ribbing kommer med konungens beslut tillbaka" svarade riddaren.

སྐ

"Han anfaller nu på morgonen, säger jag, och Ni skall få se att det slår in. Alla berättelser jag fått af mitt folk, utvisa att hertigen erhållit stora förstärkningar, och som han med hela styrkan uppbrutit från Lighem, samt småningom kommit oss så nära, utan vår vetskap, har han bestämdt i sinnet att våga ett fältslag, hvars rätta tidpunkt nu för honom är inne; ty han har ganska klokt beräknat, eller fått veta, att våra trupper onödigtvis, mot både Fahrensbecs och mina råd, stått i flera dygn under vapen, utan mat och hvila. Sedan det kommit så vida, önskar jag blott att konungen måtte öfvervinna sin vanliga vankelmodighet, och låta det bli något afgörande uppträde. Vårt utstrapserade fotfolk kan väl icke jemföras med hertigens; men det behöfver endast stå fast en stund, så

1

svarar jag för att kavalleriet och kanonerne skola bringa seger på vår sida."

Som återtåget skedde hastigt, hunno de utskickade snart till stadens grannskap. Ännu hade ej den siste af de trupper, som fått sig qvarter anviste, hunnit längre än till stadsporten, och öster om ån Stång var mycket folk sysselsatt med gärdesgårdarnes nedrifvande på fältet framför och emellan broarne, Andtligen höllo de återkomne på borggården; och generalen, jemte Gustaf Stålhand, begåfvo sig genast till konungen. Deras skyndsamma gång väckte mycket uppseende, då de passerade stora salen, der dryckeslaget ännu oafbrutet fortfor; men Weihers allvarsamma blick afhöll hvarje af nyfikenhet påkallad fråga. Kammarherren anmälte dem, och de instego i Sigismunds gemak, just som han uppsteg ifrån ett knäfall framför ett på väggen upphängdt krucifix, hvilket bigtfadren skyndade att dölja med en guldstickad sidenslöja.

"Hvad bringar J för tidningar?" frågade konungen, i det han aftorkade några

tårar.

-"Vårt ströftåg" svarade generalen "har ej varit särdeles rikt på fångar, men

men det har öfvertygat mig att hertigen lägger sina snaror öfverallt, ty den förrädaren, som så skenheligt erbjöd sig att visa oss vägen, hade på ett hår nära narrat oss midt ibland fiendtliga hären; ja, blott genom ett underverk undgick jag att falla offer för hans tilltänkta lönnmord. Nu är jag med de fleste af mitt folk åter tillbaka, och hertigen kommer efter så fort han binner. Jag besvär derföre Eders Majestät, att genast uppställa hären i slagtordning, om vi ej skola öfverrumplas."

- "Min Gud, hvad hör jag!" Sigismund med ängsliga åtbörder.

mord!

göra?"

öfverraskning!

utbrast

"Lönn

hvad skall jag

"Slåss Ers Majestät! och genast gifva befallning till utryckning.”

"Men Lindorm Ribbing är ännu här; folket i staden kan göra uppror, om jag först börjar striden."

"Folket håller alltid med den som segrar, men för att kunna segra måste man vara stridsfärdig. Låt kalla magistraten och presterskapet; säg dem, att de med sina hufvuden skola ansvara för stadens lydnad,