som min egen bror, den välbekante amiralen Peder Stolpe sagt mig det." "Fördenskull är jag också icke rädd” inföll en annan äldre soldat;

"men de

der guldapostlarne måste vi hafva fatt på, och derföre längtar jag att få vara med vid stormningen af Stegeborg, der de skola förvaras; ty ser hon, nådig fru, jag skall lära dem att predika Svenska."

"Nå, nå, min vän, Ni kan tids nog komma med. Mellertid skolen J förtära mitt lilla, i välmening medförda matförråd, eller dricka hertigens skål för mina penningar; och jag, som icke är någon krigsman, utan endast en adelig jungfru, skall icke upphöra att bedja godt för Er." "Ja så," mumlade soldaten - "är den matronan en jungfru? det kan min själ ingen tro, som ej hört det omtalas,”

Damerna, hvilka vi efter det nyss anförda yttrandet igenkänna för Barbro och Anna Stolpe, ämnade nu att tillika med deras ledsagare, som var den i amiralens bref omtalte Erik Stubbe och deras nuvarande värd, begifva sig hem, då ett doft buller hördes bland folkmassan. Detta uppväckte deras nyfikenhet, och de stannade qvar,

I

"Se der

för att närmare erfara orsaken. kommer långa Jola ), den klipparen" ropade en stämma. — "Ge rum, ge rum! han är hertigens man, och har visst något märkligt att förkunna, tỷ han ser så betänklig ut."

"Svetten dryper från pannan på honom" skrek en annan. "Tala om hvad du vet! På sådant sätt ropades från flere håll, och alla trängde sig kring den ankomne, hvilken af en händelse stannat just framför damerna. Det var en lång, mager karl, omkring femtio år, klädd som en vanlig Östgöthabonde, men beväpnad med en kort bössa, hvilken han bar i en rem öfver högra axeln. På hufvudet hade han ett slags vintermössa, och från densammas undra kant nedhängde ett långt eldrödt hår, som betäckte större delen af pannan, och genom hvars glesa lockar man upptäckte ett par små gråaktiga, men ganska lifliga ögon. Den i en skrattande ställning halföppna munnen, spridde öfver hans annars icke fula ansigte ett starkt uttryck af slughet, men för öfrigt tillkännagåfvo hans åtbörder ett slutet väsende. Han stod en lång stund stillatigande, likasom för att lå

ta sin omgifning väl tala ut, och sade ändtligen: "Jag kan fälla inte just säga, att hertugen skickat mig hit, men inte heller ä han okunnog om hvart jag tagit vägen. Så mycket kan J lecka tro, som att det blir hett vid Stegeborg i dagningen. Annars skulle jag be, att få veta hvem som är er anförare; ty med honom har jag ett par ord otalte.'

-"Nej, du har något bakom örat, som intet syns för det röda håret,". svarade en annan bonde "och vi släppa dig icke förr, än vi pelat fram det. Anförare äro vi litet hvar, derföre ut med sanningen och berätta hvad du vet."

"Ja, ut med sanningen!"

ropade alla "så ska vi föra dig till den du söker; men icke förr.”

"Jag menar Jä' tokuga! jag har ingen ting mer att säga, som J få veta, och jag tänker att jag må få gå i fre på allmän gata, när jag ingen talar till?"

"Inte ur fläcken" ropade de kringstående "förrän du sagt ditt ärende. Få vi inte veta hur det står till, så kunna vi gå samma väg som vi kommit, men du

ska svara både för oss och Hans. Fursteliga Nåde, om du är orsak att truppen skingrar sig."

1

-

"Nå, efter Jä' så katuga; så får jag väl lof att säga er litet mera. Hertugen har brutit opp för att antingen fånga kongen med alla sina rådgifvare, eller tvinga dem att skrifva under en ny försäkran. Se så! ä' J nu nöjda?"

Under tiden hade en af de verklige befälhafvarne anländt. Han tog Olof afsides, samt återkom efter en stunds förlopp, och höll följande tal till sina vapenbröder:

"Jag har fått goda tidningar från hertigen, som, enligt hvad J redan veten, anfaller eller åtminstone öfverraskar Sigismund i natt. Förmodligen är det mesta afgjordt, innan vi hinna fram till Mem, der vårt parti har sitt läger; men alla räfvarne kunna icke samlas i en kula, och längre fram torde vi också få något att syssla. Tagen er nu till bästa, go vänner, och hvilen ut, ty i morgon bittida bär det åter åstad. Lagen edra vapen väl i ordning, så att vi vid uppbrottet äro fullt färdige till strids. De som skola utgöra

vakterna vid stadens portar, må för ingen del taga för mycken välfägnad till sig, utan ständigt vara vaksamma och redebogna; Gud vare hos er, god natt!"

Anna, som hela tiden blott varit tyst åskådarinna, hörde nu någon draga en ovanligt djup suck tätt bredvid sig. Hastigt vände hon sig om, och såg den gamle riddaren Stålhand, hvilken tycktes vara försänkt i så djupa betraktelser, att han alldeles icke gaf akt på hvad som hände i grannskapet.

Öfverraskad af detta oförmodade, eller åtminstone icke just då väntade möte, lät hon ett utrop af förvåning undfalla sig, hvilket deremot icke undföll fostermodrens uppmärksamhet. "Hvad går åt dig flic frågade den sistnämnda.

- ka?"

"Är dụ rädd för den gamle mannen der, eller känner du honom?" Gerna hade Anna undvikit att svara, men då sådant icke var möjligt, och hon dessutom insåg, att enda medlet till umgänge med sin gamle vän var hans bekantskap med Barbro, gick hon modigt fram till riddaren och sade: "Är det icke Arvid Stålhand, som jag har den lyckan att se?" Derpå vände hon sig till