det så; nå, då måste jag kunskapa litet" och derpå gick hon ut.

Anna såg med nöje att få blifva allena, ty gummans monolog hade alldeles icke varit något angenämt störande af de planer, som hon var sysselsatt att uppgöra. Sedan hon hört huru bonden ville taga Gustaf till fånga på ett förrädiskt sätt, hade hennes Att bekymmer blifvit dubbelt stegrade. ensam begifva sig till den älskades boning, förbjöd så väl anständigheten, som de oöfverstigliga hinder, hvilka på alla sidor omgåfvo henne. Utan Barbros vettskap lycktes det vara henne svårt att ens lemna rummet, och, om hon också varit i stånd dertill, huru skulle hon våga att ensam bevandra de genom främmande krigare osäkra gatorne, eller huru skulle hon hinna Dessutom tillbaka innan hon saknades? kunde ju öfversten infinna sig förr än Barbro trodde. Den ena tåren jagade den andra utför hennes kinder. Dessa sorgens härolder, visade de af månen upplyste före målen rätt ofta i skimrande glans, men förmörkade icke destomindre det mer och mer försvinnande hoppet. Aftonen var utmärkt skön; kring nejden rådde klarhet och

lugu. Den milda naturen är alltid en helande balsam för ett lidande hjerta, och dess åskådande rycker, åtminstone för en stund, aningen till den medelpunkt, från hvilken händelserna utgå. Ögat förmår visserligen icke framtränga till densamma, men dess blickar ila mot det herrliga ljus, som strålar i tusende brytningar från rymden, hvilken, genom sin omätlighet och öfvermått af prakt, är det enda synbara bevis, att den som kan njuta, som kan fatta dessa bilder, icke är en bortglömd kastboll för ödets nycker.

Kammaren blef henne snart för trång, och i det öppnade fönstret inandades hon begärligt aftonens svalka. De första blickarne flögo mot den trakt af staden, der föremålet för hennes tankar bodde, men de förmådde ej att upptäcka hvad hon önskade. Derefter vändes de mot stjernorna, hos hvilka de i brinnande förtjusning dröjde, tills ändtligen den ljufva dröm deras åskådning uppväckte, stördes af en förbiridande ryttaretrupp. Knappt var denna försvunnen förr än hon märkte en karl, som, insvept i sin kappa, smög fram och tillbaka och tycktes noga betrakta henne.

Gerna ville hon förklara denna omständighet till sin fördel; men att det ej var Gustaf såg hon tydligt, emedan han var en mycket resligare gestalt, än den som nu stod utanför hennes boning. Mellertid tycktes den okände jemt hafva sina blickar mot fönstret der hon stod; och då han såg sig vara bemärkt, nalkades han så nära möjligt, och frågade: "vågar jag tala med jungfru Anna?"

"Om edra budskap äro goda," - svarade hon "vill jag ej förneka Er denna begäran; men säg mig först hvem Ni är?"

"Åh; herre Gud! hon känner väl gam

le Petter, vet jag? Men jag kan ej dröja länge här, ty det är så mycket folk i rörelse. Jag skulle annars helsa från riddare Gustaf, och fråga huru jungfrun mår?" "Ingenting annat?"

"Åh jo, visst har jag mycket annat att säga, bara jag hade tid, men det angelägnaste måste nu först fram. Kongen kommer säkert hit i natt, eller i morgon, och som min herre måste återtaga sin tjenstgöring, ämnar han att ännu i afton fara honom till mötes. Det gör han likväl ej med godt bjerta, ty de här Ungrarne, och

. hvad de allt heta, äro ett satans pack, som förvrider hufvudet på alla flickor, och som - ja, ja, —”

"Hvar är din herre för närvarande?"

afbröt Anna med häftighet.

"Han är icke långt borta, utan bara här ute vid lilla bron, der våra hålla på att ställa upp en fältvakt."

Nu föddes hos Anna en tanke, som i sedlighetens ögon endast torde vara förlåtlig genom den hastighet, med hvilken han uppstod; och endast möjlig genom den ilande kraft, med hvilken en hotad qvinnas känslor dana beslutet för utförandet af en vågsam plan. "Kan du låna mig din kap-. pa och din hatt, och vill du ledsaga mig till Gustaf," sade hon "så skynda till bakporten af detta hus, der jag genast möter dig."

"Nog kan jag låna Er både kappa och hatt," svarade Petter; "men tänker

Ni på hvad Ni vill göra?”

"Bry dig ej om hvad jag tänker, utan säg endast om du vill tjena mig?"

"Visst vill jag det, bara hon inte får olägenheter sedan.”

Det sista ordet hann han ej att utsäga

förr, än hon var försvunnen ur fönstret; och oaktadt han sprang temligen fort till andra gatan och bakporten, stod hon der redan väntande före honom.

Öster om staden, framflöt ån Stång i sin jemna, oafbrutna fart, och emellan dessa begge föremål låg den tiden en med trän och buskar bevuxen nejd. Längst fram mot det porlande vattnet, hade en liten trupp ryttare nyss slagit läger, och utsatt poster framom en qvarn, hvars hjul med deras enformiga buller afbröto den högtidliga tystnad som annars rådde i grannskapet. Längre tillbaka satt en ung man i full rustning, med öppet hjelmgaller och hopknäppta händer, skådande dystert framför sig. De rika lockarne, hvilka nedföllo från hans tinningar, tycktes vilja dölja den blekhet som öfvertäckte de fordom så röda kinderne, och det manliga bröstet andades tungt under sin hårda beklädnad. Vid ett prasslande i de närstående buskarne, sprang han upp, och grep krampaktigt med högra handen om svärdsfästet, i det han med ihålig stämma frågade: hvem kommer?

- "Det är jag kära herre;" svarade