-

med barnlek" svarade Håkan "och säg sjelf huru långt du tål kallt jern?" Hans vederdeloman afmätte, då cirka tre tum på bladet af sin knif, och sedan samma längd var utmärkt på gubbens, samt begges vapen blifvit lindade med skinn, kring den delen hvarom de skulle hålla, börjades striden, hvilken af de åskådande karlarne belystes med antända furustickor 22). Qvinnorna höllo sig på afstånd, och uppgåfvo stundtals en dof klagan.

- Som båda parterne voro skicklige fäktare, dröjde det länge innan segren afgjordes. Med venstra handen undanböjde de stötarne, och med den beväpnade högra sökte de att träffa hvarandra. Ur månget sår droppade redan blodet på golfvet, då den yngre bonden vek på sidan, och tycktes måtta en förfärlig stöt åt den åldrige Håkan; men han var för långsam i sin rörelse, och nedsjönk sanslös, sjelf träffad, under ett genómträngande skri. "Striden är slutad"

de värden, hvarefter bältet aflöstes.

sa

Den öfvervunnes närmaste anhörige utbrusto i jemmer; den segrandes i beröm, och det såg ut, som hade sällskapet delat

sig

sig i tvenne fiendtliga hópar. Men i detsamma hördes buller och vapenbrak utanför dörren, och från alla kanter ropades: "Smålandsflickan bortföres med våld! knek

tar kringränna huset! -Till vapen! försvaren er sjelfständighet!" sade värden, i det han framtog en bössa ur hörnskåpet. Derefter ställde han sig i spetsen för sina knifbeväpnade gäster och störtade mot soldaterna, hvilka, efter en hård och blodig strid, måste taga flykten.

Vid den sista akten af detta dystra skådespel, var Gustaf ej sysslolös. Knappt hade han sett en Dansk soldat falla, förrän han bemäktigade sig dennes värja, och skyndade efter en liten trupp, som vid fackelsken tågade ut åt landsvägen. Ganska riktigt hade han bedömt, att Maria der skulle finnas; redan på afstånd hörde han hennes nödrop. Nu fingo qvinnoröfrarne erfara, att de kommit i färd med en van kämpearm, och, icke serdeles måne om att våga lifvet för en bondflicka, lemnade de henne, och veko efter ett kort motvärn, för den snart sagdt- ursinnigt stridande riddarens dödshugg.

Den Siste Friseglaren. 2 Del.

14.

Då solen åter uppgick, framtedde den nyss så glädjefulla boningen endast sorg, harm och bekymmer; och, sedan de fallne blifvit begrafne, återvände hvar till sitt, med löfte om kraftigt bistånd, så väl inför rätta, som i framdeles nödige blifvande vapenbragder.

KAP. XIII.

Da jungfru Anna Stolpe, efter det nattliga äfventyret, som så oförtänkt blef beslutadt, lyckligen återkommit till sin boning i Linköpings stad, kände hon sig om vi annars kunna våga en sådan parabol -både lätt och tung till sinnes. Väl tycktes den i huset rådande stillheten bebåda, att hon icke varit saknad, och i så måtto hade ödet icke lemnat någonting öfrigt att önska; men för sin framtida lycka stod hon egentligt på samma punkt, eller hade snarare gjort ett steg tillbaka. Glädjen att hafva räddat Gustaf från den hotande faran, framlockade tårar ur de sköna svartblå ögonen, men på de friška rosenläpparné lågade ett

förrädiskt minne af den ljufva afskedskyssen, som stridde mellan blygsamhetens fordran att glömma, och passionens förmåga att skapa bilder af öfyerjordisk njutning, sammanväfde både med det förflutna och framtiden. Stolt öfver känslan att hafva motstått hans retande förslag om en brottslig flykt, tyckte hon sig utkorad att bära den olyckliga, rena kärlekens martyrkrona; och likväl önskade hon, att kunna qvarhålla de flyende ögonblicken, blott derför, att de förde henne närmare till detta mål.

"

Faster Barbro tyckte deremot, att tiden skred alltför långsamt, och, kort förrän brorsdottren återkom, hade hon börjat sakna henne, efter slutadt samtal med värden, som, i ordets egentliga bemärkelse, blifvit pumpad på nyheter. Hvart Anna tagit vägen gaf hon sig ej möda att med lugn undersöka, ty ordspråket: ungdom och visdom följas ej åt var så hemmastadt i hennes gamla häftiga hufvud, att hon, vid ringaste anledning till ovisshet, genast skref en dårskap på det yngre slägtets räkning. "Det obetänksamma barnet" utropade hon "har, så sannt jag är en ärbar flicka, visst lupit ut för att gapa på krigsfol

ket;" och detta var ej fortare sagdt, än gumman sjelf ilade ut åt gatan. I hvilket väderstreck hon ämnade ställa kosan, visste hon sjelf ej så noga; och månget betänkligt äfventyr hade kunnat komma på hennes lott, om icke den brådska, hvarmed hon rörde sig, genast väckt de kongliga skiltvakternas uppmärksamhet.

"Hvarför springer Ni så, kära mor?" frågade en i tvärgatan posterad ryttare, under det han fällde lansen mot den åldriga damen. Detta helsningssätt skulle hos vår goda jungfru ofelbart hafva åstadkommit en stor förskräckelse, om icke den benämning, han tillät sig, aldraförst upptändt hennes vrede. "Ni är en tölp! som kallar en jungfru af mitt stånd för kära mor,' svarade hon ganska bestämdt - "och jag tycker att det på intet vis bör förundra Er, om ett hederligt fruntimmer skyndar sig, då staden hvimlar af krigsfolk."

""Nå, nå!" återtog ryttaren, som`i sin ordning ej heller fann sig särdeles smickrad af titulaturen "det kan väl så vara; men hvem fan har

gatorna så här tids på

bedt Er ränna kring

་

dagen? För öfrigt

qvittar det mig alldeles lika, om Ni bär