KAP. VIII.

Aftonen före det i sista kapitlet omtalta slaget vid Stegeborg, hade vid pass 1200 beväpnade bönder, samt 200 soldater, under någre adelsmäns anförande, kommit till Linköping. De nye krigarne stannade på torget, der de af innevånarne på vederbörlig reqvisition förplägades, och tillbringade natten under välfägnad och sånger. Som de fleste af magistraten, liksom presterskapet, voro hertigen tillgifne, och den ifråga varande truppen ämnade sig att förstärka denne furstes krigshär, samlades en mängd åskådare, för att antingen med ord eller små skänker visa sin glädje öfver ankomsten. Vid sidan af en vördig borgersman, såg man tvenne välklädda damer tränga sig fram genom folkmassan. Den ena, som var temligen till åren, bar i handen flere Den Siste Friseglaren. 2 Del.

små pungar fyllde med penningar; och den andra, som vår ännu helt ung, bar en korg, hvari förvarades bröd, kött och några flaskor kirsedrank. De närmast slående bönderne aftogo hattarne, och den äldre damen sade till dem: "Varen välkomne mina vänner, den rena lärans och landets trogne söner! Emotṭagen mina lyckönskningar till edert ärliga och kristliga förebafvande. J sen huru edra landsmän skynda att på allt sätt understödja er, och vår nådige herre, den stormäktige fursten hertig Karl, skall säkert ej underlåta att belöna eder trohet och ifver för den rättmätiga saken. Gerna skulle jag bland eder utdela större understöd än det jag nu bringar, men jag är sjelf en främling, här på orten, och har ej kunnat medföra några förråder." Härvid utdelade hon penningarne och hennes följeslagerska matvarorna.

"Nådiga fru!" svarade en äldre bonde med långt yfvigt skägg "Guds välsignelse för eder godhet. Vi hafva likväl icke kommit hit för att uppbära skänker eller lefva i öfverflöd, ty Han, som föder foglarne under himmelen och kläder liljorna på marken, Askall icke låta oss förgås;

men vi hafva kommit, att försvara vårt land mot inkräktande utlänningar, och vår heliga lära mot påfvens utskickade; liksom våre fäder gjorde, under den högtsalige kong Göstaf, välsignad i åminnelse. Kring alla landsändar är det nogsamt bekant, huru Sigismund aldrig håller sine gifne försäkringar, och sålunda sjelf styckevis afsliter det band, som i följd af arfföreningen borde binda folket vid honom, såsom dess rättmätige och lagkrönte konung. Väl veta vi, att allmogen bör lyda dem som Gud till en öfverhet satt hafver, och icke heller upphäfva sig till domare öfver deras gerningar; men angriper öfverheten den sanna läran, då står det skrifvet: gifver Gudi det Gudi tillhörer och dernäst kejsaren det kejsaren tillhörer. Den heliga bibeln är Guds, allom trognom gifna rättesnöre, hvarefter de sitt lefverne rätta skola, honom till pris och sig sjelfvom till timmelig och evig fromma; men som de Katolske icke vilja tillåta, att Herrans ljus lyser för menniskomen, utan fördölja det medelst egne funder och förvillelser, och Sigismund icke vill afstå från att vara en påfvens, den lede antikrists för villade tjenare, icke heller

bygga och bo såsom en kristlig konung bland landsens barn, så hafva vi gripit till vapen, för att på fädrens vis juda honom förlikning eller kräfya hämd.”

"Du talar som en Salomo," återtog damen "och Herran skall icke låta dem komma på skam som vandra hans vägar. Sveriges allmoge har, från urminnes tider, alltid utgjort landets säkraste värn, liksom adeln, hvilken likväl, Gud bättre, i våra dagar icke allmänt håller sig till det rätta. Dock är det förnämligast den så kallade högre adeln, som af fruktan eller egennytta förråder den goda saken; men, liksom Esau, den der uti fåvitsko sålde sin förstfödslorätt för en lumpen välling, skola också de falske snart finna, huruledes de bortbytt ett bättre för ett sämre, och då får man se, hvartill anor utan kristeliga dygder kunna tjena. - Deremot skola vi, som utan stöd af så urgamla sköldemärken, blott i förlitande på rättfärdigheten af vår sak, angripa antikrist, skörda både jordiska och himmelska frukter."

"Vet nådi frun" inföll en ung soldat, som stod nära invid stod nära invid "om det är sannt, att de der Tyskarne eller hvad de

kallas, som kongen har i sitt följe, medfört mycket silfver och guld, och om de hafva sin upplagsplats på Stegeborg?”

"Det vet jag icke, min vän, och kan ej heller inse hvad sådant egentligen rör oss rättfogna?"

"Jo, hvad det rör oss, nådig fru, ty hvem tar ej hellre betalning för sitt arbete, än tröskar för bara halmen? Vår prest har vidlyftigt beskrifvit huru konungen medfört tolf apostlabilder af rödaste guld, inlagda i silfverskrin och stora som vanliga menniskor. Dessa beläten skola munkarne, om de få fast fot, föra kring landet och låta tillbedja, samt Polackarne dervid taga fatt på alla, som till sådant afguderi ej vilja beqväma sig. Sedan sända de dem såsom boskap till hundturken, hvilken köper folk, och gerna lärer vilja hafva Svenskar."

"Sådana försändningar skola ej blifva lätta att göra; ty först och främst hoppas jag, att hvar och en som kan föra vapen icke låter taga sig, och sedan skolen J veta, att hertigens flotta håller sjön ren, så att ingen oantastad kommer öfver hafvet, hvilket jag desto tillförlitligare kan påstå,