omsvep begära tillflykt under ditt tak; men nu måste jag först säga dig, att jag är gu Svensk, och ej har annan rätt till din i gästfrihet, än den olyckan kräfver."

-"Svensk," upprepade gubben sorg

så

för

ligt; "här ser Ni Svenskarnes verk! rä Vackra minnesmärken som kong Erik och du hertig Karl rest åt sig! Säg sjelf, hvilken va vedergällning sådant kräfver."

si

"Du har rätt, gamle man! Jag skul- så le kanske tänka som du, om jag vore i din belägenhet. Sjelf har jag icke deltagit i mina landsinäns ovärdiga framfart, och fastän min fader var med i Blekingska fejden, kan jag heligt besvärja att han icke nedlät sig till en så låg handling som att vara mordbrännare. Dessa ruiner tala visserligen till min känsla, men icke förebrående. Dock, hvartill gagnar det, att jag gör dig reda för mina känslor? Säg mig ärligt om du är min fiende, ty då vill jag fly dig och söka en medlidsam varelse, åt hvilken jag kan öfverlemną min unge tjenare, den enda dyrbarhet jag har qvar, och derefter återvända, för att bjuda mitt bröst ännu en gång till skottafla åt mine öfverlägsne förföljare."

"Stilla, unga vildhjerna"

inföll

gubben. "Ditt väsen behagar mig, och i din blick läser jag att du är tapper. Också jag har en gång kallat kongen i Sverige för min öfverherre, och vi, Blekingsboer, räkna ej så noga med folkslagen. Behöfver du blott fristad, så har jag en att gifva dig, dit ingen objuden utan att ångra sig inträder; ljuger åter ditt öppna anlete, så skyll dig sjelf för följderna, men tills vidare tror jag dig; — följ mig!"

KAP. XII.

Genom den angränsande skogen, förde bonden våra flyktingar till en annan dal, hvars ingång hade liksom ett slags förskansning af sammanförda stenar. Mellan dessa slingrade sig vägen i flere bugtningar mot en liten slätt, på hvilken, utmed brädden af en å, några låga byggnader framskymtade. Till höger och venster syntes flera skjul, bestående af på fyra stolpar hvilande tak utan väggar, och i dessa lago nybyggets kreatur. Sysselsatte med att kasta snöbol

lar, sprang ett dussin större barn, lekande i bara linntyget. Så fort dessa halfvuxna varelser blifvit de ankommande varse, uppgåfvo de ett gällt skri; hvarvid med spjut och bössor beväpnadt folk utrusade från alla dörrar, liksom det varit en af sina förposter varskodd fältvakt. Ledsagaren gaf genast ett afböjande tecken med handen, och då han kommit nog nära för att kunna höras, gjorde han en kort berättelse om anledningen till det oväntade besöket, bad riddaren stiga in, och tillsade den förmente ridknekten att föra hästarne i stallet. ?

Det hus, eller kanske rättare koja, der Gustaf inträdde, föreföll honom utvändigt, såsom ett mot årstidens stränghet tillfälligtvis uppfördt nödvärn, men invändigt visade det en välmåga, som han alldeles icke väntat att derstädes finna. Kring väggarne af den genom ett litet takfönster upplysta stugan, hängde en mängd i botten hvita, med hvarjehanda lysande färger utsydda linnestycken, ej olika vår tids långshawlar, och på de med yppiga bäddar försedda sängarne, prunkade brokiga, virkade ylletäcken. Längst

upp

upp

i rummet stod ett långt bord, hvars ena ända höljdes af en hvit, i kanterna genombruten duk, som det syntes, nyss utbredd för måltiden, bestående af bröd, smör och mjölk i nätta, renskurade bunkar af eneträd. Värdinnan, en högväxt ålderstigen qvinna, helsade honom med ett hjertligt: Guds fred! och bad honom, utan vidare omsvep, att göra sig hemmastadd.

Gerna hade han velat hjelpa den stackars förklädda Maria med hästarnes skötsel; men dels ansåg han sig så litet som möjligt böra aflägsna den allmänna nyfikenheten från sin person, hvarunder hon, på egen hand, kunde dölja sin oskicklighet, i det för henne främmande yrket; och dels trodde han sig skyldig att genast söka utleta, huruvida de verkligen ernått en fristad, eller deras olycka endast ombytt former. Han antog således värdinnans tillbud, med skenbart lugn och kring alla kanter spejande blickar; men det dröjde ej länge förrän allvarsamma uppträden åter började.

Värden, som stannat utanföre dörren, inkom i sällskap med flere andra karlar, Den Siste Friseglaren. 2 Del

1

ΙΣ

hvilka samtlige, med uttryck af ett föraktligt spelöje, betraktade honom från hufvud till fötter. I alla deras åtbörder låg något så retande, att riddarens vrede, under andra omständigheter, ofelbart uppblossat; men späkt af motgången, och fruktande för den oskyldiga varelse, hvars beskyddare han blifvit, ville han ej inlåta sig i någon strid, utan fortsatte att bortlägga de särskilta delarne af rustningen.

nom

Detta

De

skedde likväl icke utan en liflig inre oro, ty hans omgifning hade ett slags vapen, hvars verkan han en gång tillförene sett och som ingalunda var att förakta. buro nemligen stora knifvar, instuck ne geen öppning på högra sidan vid yttre byxsömmen, och ehuru endast skaften voro synliga, kunde han af deras storlek sluta till bladens. Dessutom hade bönderne ett så resligt och kraftigt utseende, att deras besegrande i hvarje händelse tycktes tvifvelaktig. Småningom tillkommo flera qvinnor, bland hvilka åtskilliga fäste hans uppmärksamhet, genom deras ovanligt vackra ansigten, och omsorgsfulla klädnad.

"Sådana varelser finnas icke bland känslolösa barbarer," — sade han till sig sjelf, - "och