fostermodren och fortfor: "Min goda mor, här får jag föreställa Er den hedervärde mannen, i hvars bus jag tillbringat en del af min barndom, och som jag så länge önskat att Ni skulle lära känna. Detta är min fostermor, herr riddare, eller den af min fars systrar, som öfvertog min uppfo-stran då jag lemnade Er."

Denna fintlighet kom riddaren väl till páss, och efter några vanliga höflighetsbetygelser för den gamla damen, blef han genast upptagen i sällskapet, som numera styrde kosan hem. Talet vändes naturligtvis på dagens händelser, och Barbro sade: "det fägnar mig i dubbelt hänseende att hafva gjort er bekantskap här, herr riddare; ty jag väntade i sanning icke att finna Er bland hertigens krigare; och hade, i anseende till er sons uppförande, starka misstankar att Ni var af Sigismunds parti."

"En så gammal man som jag"

svarade Stålhand-"kan egentligen ej göra nytta åt något parti; men så länge jag andas, är Sveriges välgång mitt hjertas valspråk; och jag hoppas att en billig förlikning mellan de höga vederparterne snart

blir afslutad, hvarigenom landet fredas från ett olyckligt krig, samt inbyggarnes religion och frihet stad fästes. Härom är jag så mycket säkrare, som konungen nu bör hafva lärt att känna hvad hans frid tillhörer, och hertigen är en äkta Lutheran."

Under ett fortsatt samtal, hvarvid riddaren förstod att undvika en öppen bekännelse af sina politiska åsigter, uppnåddes damernas boning, och Barbro bad honom komma snart tillbaka; med tillägg," att hon gerna såg en så vältänkande landsman, samt icke ägde några särdeles bekantskaper, med hvilka hon och hennes fosterdotter kunde fördrifva tiden."

Bittida följande dagen hördes trummorna, som förkunnade den of vannämnde truppens samling till aftåg; men dess medlemmar visade, att de ännu ej voro krigsvane; och mången hade icke hunnit bortsofva verkningarne af det under natten förtärda ölet. Ändtligen började man komma i ordning fram mot middagen, och massan satte sig i rörelse vid åskådarnes högljudda glädjerop, då någre flyende ryttare anlände med den underrättelse, att hertigen blifvit kringränd af konungens armé, vid

Stegeborg, och vore antingen fången eller dödad. De berättade vidare, att blott en del af hertigens trupper deltagit i slaget, men som de vid Mem qvarblifne voro alltför svage att motstå konungens makt, skulle de snart komma till Linköping.

Den villervalla, som genom denna oförmodade händelse uppstod, är svår att beskrifva, ty faran verkar ofta dubbelt på afstånd, och det gifs en viss del af folket, till hvars karakter det hör, att alltid hålla med den starkaste. Den så kallade pöbeln började genast ropa: Lefve konungen!

En del af bönderne smög sig bort, under det att andre med tvekande blickar betraktade hvarannan, liksom för att utforska grannens tankar. Köpmännen började att undangömma de dyrbaraste af sina varor, och det täcka könet fällde tårar, vid föreställningen om alla de våldsamheter, som utlänningarne skulle tillåta sig när de anlände.

Jungfru Barbro höll just på att sätta sig till bords, med sin fosterdotter, då olyckan hann fram till hennes öron genom värdens maun. "Herre Jemine!" utbrast hon

"det hafva vi för våra synder. Liksom

Herran gaf Jerusalem till spillo åt hedningarne, skola Papisterne nu få makt med Oss. O ve! o ve! fort min vän, skaffa oss genast hästar att vi må komma undan."

"Hvem tror Ni kan skaffa hästar nu?" svarade Erik Stubbe. -"Befälhafyarne för krigsfolket hafva redan börjat taga alla dragare uti hela staden i beslag, för att dels skyndsamt fortskaffa deras egen tross, och dels vara i beredskap vara i beredskap för den från

Mem kommande styrkan."

"Men hvad skola vi då taga oss till,

min kära vän?"

les utom sig.

-"Bli qvar, och i lugn och fred äta er middag!" svarade Arvid Stålhand, som inkommit i rummet, utan att jungfrun i sin förskräckelse blifvit honom varse.

'Man bör icke låta skräma sig af några backharars berättelser, som ej kunna vara annat än öfverdrifna; ty om de ägt för ett öre mod, hade de blifvit vid arméen och slagits, men icke ridit landet omkring för att sprida oordning och fasa. Om också konungen segrat, så är han ju landets monark? - I sådan egenskap kan han omöj

ligt tillåta, att man gör värnlösa fruntimmer något ondt. Nej, lyd mitt råd, låt stormen sakta sig, så blir det väl något att göra som är bättre, än att utan öfverläggning bege Er ut på landsvägen, der Ni lätt kan träffa på ströfvande trupper. Det är ej första gången jag upplefvat sådana händelser som den närvarande, och jag lofvar att, om så skulle behöfvas, bistå Er med mitt svärd, hvilket väl numera måste föras af en föråldrad arm, men ändå ej är så lätt att rödja ur vägen."

"Ni är en herrans engel, herr riddare,”

återtog Barbro "och jag släpper Er

icke ifrån mig förr än all fara är förbi.” "Han är sig lik" tillade Anna; "alltid den värnlöses försvarare, den öfvergifnes rådgifvare."

Det återstående af dagen inlupo beständigt oroande underrättelser för hertigens vänner, och äfven den gamle riddaren började nu tro att Karl var alldeles slagen. Detta var i sig sjelf för honom ganska angenämt, men han iakttog en noggrann tystnad rörande sina egna känslor, och förblef beständigt hos damerna för att trösta dem. Slutligen kommo redigare budskap; och man