kosa än till Stockholm, enligt den ingångna dagtingan.

Förgäfves genmälte skeppskaptenen, att han måste uppfylla hvad han i förhyrningskontraktet lofvat, som var att gå till Calmar; och då han på ytterligare anmaning ändock vägrade att vända, vankades ett skarpt lag, som väl icke förorsakade någon särdeles skada på däck, men afklippte flera tåg på den redan svaga tacklingen, mot hvilken det egentligen syntes vara riktadt. Äfven dessa dundrande argumenter inverkade icke på kaptenens beslut, och i sin ordning lät han nu affyra kanonerna, hvarigenom en strid uppkom, som likväl, i anseende till vederparternes olika medel, ej lofyade att blifva serdeles långvarig. Inom få ögonblick låg transportskeppet nästan utan master. Så väl de dödas som sårades antal började blifva betydligt, och sjömännen sågo på anföraren med frågande blickar, så ofta krutröken skingrades kring den plats der han stod. Med åtbörder, som tillkännagåfvo en glad upptäckt, ropade han efter en stunds förlopp: "Friskt mod, bussar! jag har ej bedragit mig; der ha vi det hvita korset." Denna underrättelse be

svarades med gälla hurrarop, och folkets afmattade ifver fick nytt lif.

Som en pil framsköt ett tredje skepp genom vågorna och lade sig mellan de stridande; dock så, att det på pistolhåll kunde beskjuta det herrtigliga fartyget långs åt, utan att sjelf särdeles lida af dettas eld. Ehuru ej den största, var det likväl den skönaste farkost Gustaf dittills skådat. Dess låga, långsträckta byggnad, hade ett utseende af lätthet som alldeles icke var vanlig för den tidens fartyg, hvilka med sina upptimrade akterkasteller liknade flytande torn; och dess höga master och breda rår visade, i förening med de kanonspäckade sidorne, att det var ett farligt krigsredskap. Men utom dessa yttre fördelaktiga tecken, gaf den hastighet hvarmed hvarje manöver verkställdes, ett högt begrepp, så väl om den kommenderandes skicklighet, som lydnaden hos den stora menniskomassa, hvilken hvimlade på däcket, för att verkställa hans befallningar. Under en hvit gös blåste på förtoppen den tidens stridstecken, en röd flagga; på stormasten svajade en svart standert med ett hvitt kors, omgifvet af bokstäfverne G. W. o. H. W. O.;

och på mesanmasten syntes en röd och

hvit vimpel.

Denne tertius interveniens staf vid sig sjelf

tänkte Gu

måtte väl snart göra slut på vår ömkliga belägenhet; och han behöfde ej vänta länge på uppfyllandet af sin tysta uträkning. Ett par lag voro nog, för att bringa den hertigliga skeppskaptenen till besinning och låta honom upphöra med elden. Öfver den afskjutna mesanmastens spillror och segel, kröp han fram till öppningen af den krossade akterspegeln, der en upp- och nedvänd lanterna, ännu qvarhängande på en stor jernhasp, svängde mellan fragmenterne af de förgylta C., som nyss förut prunkat under en stor hertiglig krona, för att fråga: "af hvad anledning han så oförmodadt blifvit anfallen?"

-"Eder fråga" svarade en röst från det sist ankomna skeppet "skulle i sanning förvåna mig, om jag ej så ofta erfarit, att den som gör orätt, äfven vill låtsa vara okunnig om sitt felsteg. Är det fartyg, Ni sjelf så illa behandlat, Svenskt, eller tillhör det någon potentat, som är i krig med Sverige, så är det min skyldighet att ge

Er upprättelse; men seglar det under min konungs och herres flagga, på Guds fria haf, i lofliga ärender, så är det Ni som måste stånda till ansvar."

"Först och främst"

återtog den hertigliga kaptenen -"måste jag veta hvem den konung är, hvars skepp, i stället för flagga, förer en svart standert med en hop märken, som det brukas af sjöröfvare?"

"Ert försmädliga tal kunde i andra omständigheter få betalas dyrt, men varning må föregå näpst, när tiden så medger, och jag ber Er: sen nogare på saken, innan J bruken eder lösa mun.”

Den svarta gösen var nu försvunnen från stortoppen, och en Dansk flagga hade oför märkt intagit dess ställe.

Den Svenske kaptenen betraktade helt förvånad detta hocus pocus; och då han vidare fick höra att transportskeppet äfven var Danskt, måste han först beqväma sig till underhandling, och sedan förse detsamma med alla de tacklingsämnen han för sin egen fortkomst kunde umbära; hvarefter han seglade sina färde.

Gustaf visste alldeles icke, huru han skul le kunna förklara hvad han sett och hört

S

I

Nog hade han tyckt sig märka att matroserne talade en ovanlig dialekt; men att de voro Danskar kunde han icke misstänka. När han gick om bord vid Söderköping, var han försänkt i så djup sorg, att alla yttre föremål voro honom likgiltiga, och det brydde honom föga, om om en blå och gul eller röd och hvit lapp fladdrade på toppen. Han hade hört sägas, att vid sjötransporter fartyg förbyrdes, utan afseende på hvilken nation de tillhörde 12), och, ehuru han ej var bevandrad i sjölagen, visste han likväl, att ingen ärlig krigare sköt, utan att hafva visat sin riktiga flagg. Det föreföll honom således lika besynnerligt, att det fartyg, hvarpå han for, icke gaf sig tillkänna såsom Danskt, då det blef prejadt, som att dess räddare började striden under helt annat nationaltecken än ban sedermera underhandlade. Han förebrådde sig sjelf, ehuru för sent, att icke hafva förmått kaptenen till eftergift i en halsstarrighet, genom hvilken åtskillige af hans underhafvande blifvit, dels dödskjutne, dels sårade, utan något synbart ändamål; men då han tillika betänkte, att de, i händelse man vändt om, möjligtvis kunde hafva rå