kanonkula, som borttagit begge benen. Vid sonens snyftningar, och den straxt derefter inkommande Petters högljudda sorgeskri, öppnade gubben ögonen och utsträckte, under ett mildt leende, händerna. "Som du ser" sade han "är min lefnad slutad, och den hade i alla fall ej kunnat räcka särdeles länge. Fatta derföre mod, och afhör med lugn min sista vilja."

|--

Sedan Gustaf fallit på knä vid sängen, och tryckt den kallnande fadershanden till sina läppar, fortfor Arvid: "Min död är skön, ty jag har erhållit min bane på ärans fält, och jag slipper att skåda de grufligheter, som snart skola sprida brott och förödelse öfver mitt fädernesland, midt i fredens sköte. Det enda som smärtar mig är, att min slägt skall försvinna från den jord hon i århundraden försvarat ; men Herran har så beslutit, och ske hans vilje! På Sigismund har jag mycket missräknat mig; han förtjenar ej att vara de tappre Svenskarnes styresman och för den rättfärdiges domstol skall han ansvara, om han lemnar Riksråderne i händerna på Karls blodtörstige bödlar. Ännu är han

Den Siste Friseglaren. 2 Del.

8

likväl vår konung, och du må icke öfvergifva honom förr, än han öfvergifver dig, eller bryter sin konunga-försäkran. Får hertigen öfverhanden, som, Gud bättre det nog ser ut, så är också ditt fädernegods för dig förloradt; men verlden är stor, öfverallt behöfvas kämpar, adelsmannens vackraste yrke är strid, bättre tider kunna komma.

och andra

Öfvergif ic

ke den trogne Petter, om han vill följa dig; gif honom en summa penningar, om han vill återvända till de sina. Kom närmare till mitt hjerta, ty - snart slår det för sista Gud vare

mig nådig!"

gången;

Med dessa ord flydde hans ande till de lyckligas boningar.

Nedtryckt af djup sorg, bestyrde nu Gustaf om fadrens begrafning, som knappt var fulländad, förr än han 'med konungen måste afresa till Söderköping, hvarifrån färden, enligt berättelse, skulle sjöledes ske till Stockholm. Petter, som efter sitt sätt att se, tyckte det vara solklart, att Sigismund skulle bibehålla sig på tronen, och hoppades att från Stockholm snart få återvända till sin hembygd, ville för ingen del

lemna sin herre, utan följde honom såsom en trogen tjenare. Hertigens trupper begåfvo sig inåt landet, och Gustaf kunde hvarken träffa öfverste Lennartsson eller få minsta upplysning om Anna, utan måste, med i dubbelt hänseende förkrossadt hjerta, gå de öden till mötes, som framdeles skola beskrifvas.

KAP. XI.

Af den, genom en häftig storm, upprörda Östersjöns svallande vågor, kring vräkte Sigismunds skingrade flotta, som, i stället för att afgå till Stockholm, hade fått befallning att styra mot Calmar. På hyttan af ett gammalt, för tillfället hyrdt skepp, som med några snäfva stagsegel sökte pressa sig fritt für Gottland, stod Gustaf Stålhand, med blickarne orörligt fästade på det rasande elementet; och oaktadt krängningen var så stark, att äfven den sjövanaste matros med möda bibehöll jemnvigten, hade han för sin säkerket ej vidtagit annat försigtighetsmått, än att stödja venstra axeln

mot ett af mesanvanten. Det såg nästan ut som han med flit ställt sig så, för att bli kastad öfver bord vid första öfverhalning; eller ock, att han, betagen af förskräckelse, förlorat medvetandet. Emellertid fanns af allt, hvad han i denna belägenhet kunde känna, ingenting mindre än fruktan, ty han ansåg sig oåterkalleligt skiljd från hvarje föremål, vid hvilket hjertat vanligtvis fäster sina ljufvaste förhoppningar. Hvad som utom honom föregick, verkade icke mer än i ett afseende på hans känslor, hvilka liknade de hårdt spända strängarne i ett instrument, der tonerna hvila intill dess en yttre kraft tvingar dem i rörelse, eller likstämmiga ljud locka dem till samklang. Hvarje brusande våg, som bröt sig mot skeppet, hvarje hvinande ilning, som for genom tågen, uppväckte ett mäktigt eko i hans själ, utan att synbart skaka hans nerver; ty, liksom all annan jemnvigt, bilda yttre och inre samtidiga stormar ett skenbart lugn, äfven i det ögonblick då förtviflan lyfter sin knotiga hand, för att afskära förståndets sista ledtråd.

Vid sin herres fötter satt den trogne Petter, läste under ömkliga åtbörder alla

de böner hans minne från ungdomen bevarat, och gjorde tysta löften till alla de helgon han hört sin mormor omtala. "De goda varelserne" sade han till sig sjelf

"lära väl icke bry sig stort om mig, efter jag är Lutheran; och ej heller passar det sig, som sådan, att åkalla deras bjelp; men då man, enligt gammal sägen, blott behöfver gå öfver ett rinnande vatten, för att våga synda mot det trohetslöfte man ger sin käresta, när man drager i fält, så ser jag ej något skäl, hvarföre man icke må bli så mycket Katolsk, att man begär hjelp af de förjagade helgonen, mot sjögastarnes spökerier på det öppna vilda hafvet, som innehåller tiotusen gånger mera vatten än en liten Småländsk kräftbäck?” ·

Det är ganska vanligt, att svaga, mindre upplysta menniskor, liksom ovetande våga små försök, för att känna sig före huru långt de kunna gå, när de frestas att återfalla i en för någon tid öfvervunnen passion, eller stå i begrepp att göra en handling, som af deras upplystare likar anses löjlig. Den fromme tjenaren uppräknade också i början namnen på helgonen så tyst, att ingen mer än han sjelf förstod