gynnande omständigheter, har omtalat Er för mig, och jag är Er förbunden, alt Ni ej rest vår dörr förbi,”

-

"Det kunde jag visserligen aldrig med godt samvete hafva gjort" svarade Gustaf "ty jag ansåg såsom en pligt mot mitt eget hjerta att återse min förtrognaste barndomsvän, och såsom en pligt mot min far, att framdeles lemna honom muntliga underrättelser om Stolpiska slägten, hvilken han ännu lika älskar, som då han fordom derpå gaf bevis,"

Att den sista anmärkningen icke just alldeles var i tantens, jungfru Barbaras, tycke, kunde synas på hennes ögonbryn, hvilka dervid drogos högt upp i pannan; men antingen hon fann sig så träffad att högmodet för ögonblicket nedstämdes, eller hon trodde sig ej nog tydligt hafva sagt hvad hon gerna ville låta förstå, syntes det stolta ansigtet i hast klarna och hon återtog, med ett slags förnämt leende: "Min bror har också icke glömt de tjenster er far gjort honom, och jag är säker att han nu, sedan han blifvit under-amiral på flottan, som i år är ute mot Finnland, med nöje skulle vilja göra något för er slägt, hvilket

snart nog torde kunna ske, då Ni, som jag ser, inträdt på krigsbanan."

"Mina fordringar på lyckans gunst äro ännu allt för små, att kunna ledas af så högt uppsatte män som härförare, och såsom simpel krigare tror jag mig kunna få plats för min egen skuld; men om händelserna i framtiden foga sig derhän, att jag på något sätt kan komma i beröring. med en så tapper och aktningsvärd man som amiral Stolpe, skall jag räkna för en heder att förtjena dess bifall.”

-"Det tillfället står Er som adelsman alltid öppet. Tag tjenst på flottan, der blir förmodligen mer än vanligt behof af tappert folk, sedan, Sigismund landstigit i Calmar."

"För mina oerfarna ögon synes det åter som alla fiendtligheter skulle upphöra, sedan konungen anländt, och nu med hertigen samt riksens råd kan finna utväg, att bilägga de tvister, som tilläfventyrs äro oafgjorda med våra grannar."

"Att dömma af ert lugna utseende, skulle jag nästan tro att Ni talar enligt öfvertygelse. Men Ni är säkert både hung

rig och trött efter resan, och vi måste ļa

ga att Ni får något till bästa, hvilket är så mycket billigare, som tiden för aftonmålet ändå är för handen."

Härvid lemnade Anna rummet, och en ' af de ofvan omtalta käringarne inkom att visa Gustaf gästkammaren, der han aflade rustningen och påklädde sig en drägt, som bättre passade för det sällskap, med hvilket han skulle tillbringa aftonen. Annas tystnad låg som en oupplöslig gåta i hans sinne, och han gjorde sig, antingen af tankspriddhet eller den hos alla Adams söner medfödda lusten att öfvervinna det vackra könets stolthet, all upptänklig möda att förhöja sitt af naturen vackra utseende. Petter kunde hvarken nog omsorgsfullt kamma de ljusa lockarne, eller lagom tillspänna bältet kring det smala lifvet, och hela det lilla förråd af hals- och stöfvelkragar, han på resan medförde, mönstrades många gånger igenom, för att få de vackraste utsökte, tills ändtligen ridknekten med en mine, som ej af någon penna kan beskrifvas, helt allvarsamt frågade: "junkern tänker väl icke stå brudgum i qväll?".

"Jo, om du vill skaffa hit skogsnufvan" svarade hans herre, något stött öfver in

fallet. "Annars vore det bätte om du i stället för prat gjorde din skyldighet, så att jag en gång kunde bli färdig.”

Såsom en gammal trogen jenare, hade Petter länge haft ett slags erkänd rattighet att fritt yttra sin mening, och han kunde icke minnas den dag då han sist fick snäsor. Útbrottet af junkerns elaka lynne, huru obetydligt det än var, såräde honom verkligt. Det svar han ämnade gifva, hade lätt kunnat ådraga honom än svårare följder, oin han dervid ej måst leka med ett ord, som i hans tanke var högst vådligt att utan anledning eller behöriga förberedelser uttala. Skogens beherrskarinna, eller som hon, i fall händelsen tilldragit sig nu för tiden, säkert fått hela skogens onda genius hade redan spelat dem för många spratt under färden. Han vågade således ej ytterligare trotsa dess välde, och hela hans hämnd upplöste sig i en djup suck.

L

När Gustaf icke hade något mer att iordningsätta, kom han åter till sig sjelf, och ångrade att hafva varit så sträng mot den gamle trotjenaren. Han ville ej lemna honom, förr än han genom en mera väiis

"kära

har i

lig ton hade godtgjort sin förebråelse, och liksom ingenting händt frågade han: Petter, kan du icke säga mig, om huset finnes någon annan betjening än de der gamla qvinfolken, som voro våra första möten?"

Ridknekten, som icke heller var långsint, svarade i sin vanliga ton: "Jo serra tri är här en lång rad med drängar, men de kommo nyss hem och måste hafva varit i brölloppsfärd, ty de voro alla försedde med vapen då de anlände.”

"Om det så passar sig, kan du utforska hvarest de varit; och gif mig nu min svarta sammets-barett, så skall jag uppsöka fruntimren.”

Gustaf inträdde i det ofvan omtalta rummet och fann der ett rikligt försedt bord, framstäldt för gummans karmstol, samt tvenne mindre stolar på andra sidan. Flere uppässare, i granna jackor, stodo längst ned vid dörren och ingenting fattades mer än Anna. Slutligen syntes äfven hon, ocht ehuru hennes klädsel hufvudsakligen var detsamma som då hon sist försvann, undgick det ej hans uppmärksamhet, att hon under tiden vidtagit några ganska fördelak