och fråga dig före, så skall jag mellertid dröja på detta ställe."

Ridknekten lydde den gifna befallningen med största skyndsamhet, för att icke fördröja det af honom mest efterlängtade ögonblicket, eller då han kunde stilla sin hunger; och deröfver bör ingen falla i förundran, som besinnar att han vid sista nattqvarteret kom för sent till aftonmåltiden, samt hela dagen ej sett en brödbit. När Petter återkom från sin beskickning, såg hans herre redan på afstånd att han gissat rätt, och de trötta hästarne måste drifvas vidare, i fotspåren af en gosse, som åtagit sig att blifva vägvisare,

2

Det gifves tvenne sätt att vara kär, nemligen verkligt och inbilladt; och som inbillningen ofta sätter känslorna i starkare rörelse än verkligheten, så visar den också stundom det älskade föremålet i en långt skönare gestalt, än ögonen vid dess åskådande kunna upptäcka, Gustafs förhållande till Anna var väl icke det, som man i allmänhet förstår med ordet kärlek, ty han hade blott som barn sett henne; men hon stod i hans minne såsom den skönaste och behagligaste varelse han kände, och hen

nes bild var lika sammanväfd med det förflutnas fröjd som framtidens förhoppning.

Ju närmare återseendets ögonblick nalkades, desto häftigare började ynglingens hjerta klappa, utan att han sjelf kunde göra sig fullkomlig reda för denna inre rörelse; och då de hvita skorstenarne på boningen, som inneslöt det efterlängtade föremålet, skymtade genom den dunkelgröna skogen, måste han hålla stilla för att återfå sin nära försvunna fattning. Något sådant hade han tillförene aldrig erfarit. Han kände att blodet steg honom i ansigtet, och om Petter ej varit för mycket sysselsatt med hoppet att snart få tillfredsställa den knotande magen, så hade han säkert fått sig ännu en lektion öfver skogsnufvan.

Mellertid voro de framkomne till bestämd ort, der de möttes af ett halft dussin skällande hundar, och vägvisaren vände tillbaka. Gustaf som, i sina drömmar på vägen, sett den sköna Anna störta i sina armar, såg nu ingen menniska komma emot sig, och stod en stund villrådig, antingen han borde skicka Petter åstad, för att på artigt vis höra om herrskapet vore hemma, ➡sjelf träda in utan vidare komplimen

ter,

synlig.

eller, vänta tills någon tjenare blef

Ändtligen öppnades förstugu-dörren, och ett det styggaste käring-ansigte, han nånsin skådat, framräcktes på en senig lång hals, för att fråga hvem han var och hvad han ville.

"Jag önskar att, som en barndomsvän af jungfru Anna, få aflägga ett besök” — svarade junkern "och med detsamma göra min uppvaktning hos hennes aktningsvärda fostermoder. Mitt namn är annars Gustaf Stålhand."

"Och jag önskar att besöka visthuset, om här finns något sådant" mumlade Petter

för sig sjelf.

"Det skall jag framföra"

gumman

på gården,

och nu stodo de der åter allena

Efter ännu en stunds dröjsmål, syntes en annan käring, nästan lika så ful som den första; men hon var så vida mera välkommen, att hon bad junkern stiga in och Petter föra hästarne i stallet.

"Gud förbarme sig" knotade den sistnämnde, när han fattade sin herres häst vid tygeln "vi ha nu kommit ut i ogjordt

väder, som min salig far alltid sade; ty hvart vi vända oss, så möta vi antingen pocker sjelf eller hans tjensteandar. Vore det icke för junker Gustafs skuld, så vände jag hem igen i denna natt, och lät sedan både hertigar och kongar gräla sins emellan bäst de gitta."

KAP. III.

Näst den verkliga olyckan eller glädjen, finnes ingenting som bestämdare verkar på lynnet än felslagna uträkningar, och Gustaf var nära att tro sig en lekboll för någon osynlig trollmakt, då han trädde in till damerna. Den lifliga, fria flickan, som ofta hand i hand med honom kringlupit berg och dalar; som med vänskapens trängtan och värme, vid hvarje möte, skyndat att anförtro honom alla de tankar hon haft sedan de sist skiljdes, stod nu, förvandlad i en fullbildad, återhållsam tärna, framför ett bord, och höll i handen ett dyrbart stycke tyg, hvilket hon syntes vara i begrepp att sönderklippa. Till höger

satt hennes gamla fostermoder, som i Gustafs inbillning borde vara ett ganska tarfligt fruntimmer, nedbäddad i en hög karmstol ända upp till öronen, klädd i en mörkröd atlask-kåpa och omgifven af medikamentsburkar och flaskor med Tyska påskrifter. En nådig nick af gumman, och en stel nigning af den unga jungfrun, blef allt hvad han fick till svar på sin vänliga helsning, i det han anmälte sitt namn.

Första tanken som dervid hos honom uppsteg var att genast resa sina färde; och den andra, att visa stolthet mot stolthet, men dröja qvar åtminstone öfver natten. Detta beslut stärktes än mer, då han tyckte sig märka, att Anna oupphörligt kastade förstulna blickar åt den sidan der han stod, och om blygsamheten än förbjöd honom att tro dem vara riktade direkte på sin person, så utgjorde de likväl en mildrande omständighet i den stränga dom han var färdig att fälla,

"Ni är således Arvid Stålhands son?" började den gamla tanten efter en hostning,

"Det fägnar mig att göra er bekantskap, Anna, som fordom bodde i edra föräldrars hus, då min bror ännu var i mindre

1