digra moln kring fjellarna. Liksom hon ångrade sig att hafva varit gifmild, skyn dar naturen att sprida mörker och förstö relse. Härjande vindar böja de höga furarne, och lösrycka de gulnade löfven. Kölden stelnar vikarne, som återspegla den öde stranden; afbryter flodernas lopp, och utbreder en dödsblek, ogenomtränglig slöja öfver fälten. Den skapande förmågan tyc kes hafva slutat sin dödskämp, då hon vid luftens återuppklarnande hviskar, lik en anderöst från höjden: "sök mina skatter i bergets famn, eller bland dalarnes yppiga fostersöner." Ja! vintren i Norden är en död tid blott för den synbart alstrande naturen; ej för menniskans verksamhet och känsla. Många slags arbeten i skogar och grufvor, månget halsbrytande tidsfördrif under jagt och fiske, upptaga den korta dagen; aftonen samlar de idoge kring spiselden, der ungdomen utbyter sina tankar med lika värme som under den gladaste midsommarsfest, eller fädren förtäljä sina underbara lefnadskrönikor. Och träder åboen ut ur sitt hus i den klara vinterqvällen, när stjernorna med hänryckande glans tindra på den högblå himlen, norrskenet fladd

som en gloria öfver hans hufvud, eller månens strålar återkastas af snöns millioner diamanter, och ingen sorlande bäck, ingen varelses ljud stör den dystra stillhet som rår öfver nejden; då fattas hans sinne af aningens tjusande kraft, och han känner sig lika fri som det hvalf, hvars omätliga båge öfvergår till oändligheten.

Alla förändringar i folkslagens hyfsning hafva börjats med förändring af Religion, om detta ord tages i vidsträcktare bemärkelse. Evangelii lära, förkunnad af främmande predikanter, gaf en ny riktning åt Skandinavernes tänkesätt; men den hierarkiska despotismen undertryckte snart det goda i sjelfva saken, och framställde en missbildning, som man vågade kalla Kristendom. Dess fordringar voro, att naturmenniskan skulle låta fängsla sina krafter, späka sin lekamen, offra sin förmögenhet till kyrkan, frukta för vårelser med horn och klöfvar, och framföra sina önskningar till det högsta väsendet genom helgon, föreställde i några eländigt gjorda träbeläten, och tillbedjansvärde genom förtjenster som förr ansetts med djupaste förakt.

Sådana grundsatser kunde väl af vanans

allsmäktiga hand inpassas i den småningom uppväxande blinda tron; men icke förstås af ett folk, hvars föreställning om det underbara i händelsernas gång blott sträckte sig till vissa osynliga trollvarelser, af hvilka, de onda motarbetade, de goda befrämjade menskliga bemödandet, i öfrigt beroende af allfaders beslut, tapperheten, snillet och kroppsstyrkan.

Följderne blefvo snart synlige. En förtryckande aristokrati uppstod såsom gräns emellan kyrkan och det utarmade folket, hvars krafter köptes till befrämjande af enskiltes förmån, men aldrig sattes i rörelse utan att visa spår af en obändig sjelfkänsla. Statskroppen förlorade sina inre samband, utländske furstar ryckte till sig spiran, hvilken slutligen i deras händer förvandlades till bödelyxa. Förgäfves stridde Sturarne i spetsen för kärnan af nationen; men Gustaf Wasa återgaf tankefriheten genom reformationen, och fäderneslandet blef räddadt.

Det var dock svårt att ställa allt efter sakernas nya ordning, och många år förflöto innan målet kunde upphinnas. Afkomlingarne efter Nordens frie odalbönder, fun

no val genast förträffligheten af en lära, som tillät att genom läsning af Bibeln undersöka hvad som skulle tros, och derjemte upphafde skyldigheten att beröfva sig allt för andras njutning; men man tvekade att bortlägga det inrotade misstroendet till de högre samhällsklasserne som stodo i-spet¬ sen för företaget, och vissa kyrkobruk, som man ville afskaffa, voro i folkets smak. I ett rike af så stort omfång och så glest bebodt som Sverige, behöfver hvarje impuls mycken tid för att sprida sig till det hela; och som, vid reformationens utbre dande i landsorterne, en del af ombuden gingo för häftigt till väga, och andre blott kände de yttre formerna af ett så maktpåliggande uppdrag, alstrades en villervalla, som kunnat blifva ganska farlig, om icke händelserna i öfrigt varit gynnande,

Johan III dog, lyckligtvis, förr än han hunnit förstöra sin Store faders verk, och hans efterträdare till kronan var en godlynt, men svag ung man, redan konung, med inskränkt makt, i ett annat land på andra sidan hafvet. Då framstod Gustafs yngste kraftfulle son, Karl, och fattade de lösa regeringstömmarne. Han ägde ej de

kungliga prerogativen till lättnad för sin viljas utförande, men måste långsamt baua sig väg genom tusende hinder; och som han derjemte hade ett misstänksamt, oförsonligt lynne, och någon gång var mindre. samvetsgrann i valet af medel, skulle naturligtvis den tid, på hvilken han uppträdde, utmärkas genom blodiga strider och besynnerliga förhållanden inom familjekretsarne,

Summan af dessa tilldragelser är upptecknad i många förtjenstfulla skrifter; men individernas händelser måste ofta framletas ur källor, som länge varit dolde för forskningen. Atskillige länder hafva blifvit bortryckte från Sveriges dåvarande gränsor, och andre provinser förenade med det urgamla riket, från hvilket de, i anseende till läget, aldrig bordt skiljas. Bland deras antal är Blekinge. Detta landskaps natur tyckes i allmänhet vara af en egen beskaffenhet, och dess innevånare synas utgö ra en egen folkstam, hvars öden få hafva gifvit sig möda att framdraga ur tidernas

mörker.

Må det derföre ursäktas om man åter vågar öppna några blad af häfderna, för