Den ledtråd riddaren funnit och begag nade, samt de frågor han i följd deraf gjorde, försatte naturligtvis Anna i en syår belägenhet. Att bedraga honom var henne omöjligt, och hon måste således vara uppriktig. Med den oskuldsfulla öppenhjertighet som var henne egen, omtalade hon nu allt hvad som tilldragit sig under sista sammanvaron med Gustaf, hvilket också läsaren redan känner. Den gamles ögon fuktades dervid af tårar, och då hon slutat, återtog han: "Gud ske lof att min son blott gjort en oförsigtighet, men ej något brott! Glöm de uttryck som hans uppflammande ungdomskänsla förestafvade, och beröfva honom ej din vänskap, fastän försynen nekar dig att skänka honom ditt bjerta. Undergifvenhet för Guds skickelse är menniskans skönaste dygd, ty hon kan ej öfva den, utan att på något sätt öfvervinna sig sjelf. Jag hoppas numera, med visshet, att Gustaf blir en värdig stridsman för landets väl, efter den öfvertygelse han derom äger, och ehuru jag gerna sett dig blifva hans maka, har jag från detta ögonblick ingen lifligare önskan, än att se dig fullkomligt

lycklig

lycklig vid en annans sida.

Arvid Stålhands son kan icke äga amiral Stolpes enda dotter; men Anna, hon må erhålla huru stort och mäktigt namn som helst, kan likväl uppfylla sina barnsliga pligter, utan att förneka sina uppriktigaste vänner."

"För Guds skuld tala icke sådana ord! Jag är oskyldig i allt hvad som händt, och sjelfva detta samtal är ett bevis på mitt tänkesätt."

"Du är en god varelse, sådan som qvinnan bör vara. Måtte den onda verlden aldrig kunna förderfva dig! För första gången i min lefnad saknar jag nu min fordna styrka, och beklagar den gamle orkeslöse kämpen, som, skiljd från allt hvad kärt han äger, icke har annat val än att sucka och bedja för dem som han ej kan bistå. Dock! ännu måste det finnas styrka i de föråldrade senorna, då hjertat qvar kan slå så häftigt. Hör på! hvarthän är er kosa bestämd?"

-

"Till Linköping, för det första."

"Alltså till närheten af den punkt, från hvilken stormen måste utbryta, eller Den Siste Friseglaren. 1 Del.

16

på hvilken de hotande farorna skola skingras. Jag kan ej erbjuda dig mitt beskydd under resan, ty jag är icke färdig att i dag lemna mitt hem, men kanske vi snart nog återse hvarann."

"Ni skulle således vilja utbyta ert lugn mot mödor och faror?"

"Mig händer ingenting, som ej Gud vill; och ålderdomens vanlige följeslagare hafva redan hviskat till mig: beställ om ditt hus, ty du måste skiljas hädan! Min son kan behöfva råd, emedan hans känslor kunna blifva upproriske mot pligten, om han erfar alt du ej är långt borta från tummelplatsen, dit han också troligtvis kommer, och då jag vet detta, bör jag icke vara sysslolös."

Bondhustrun inträdde nu för att underrätta om den gamla frökens uppvaknande, och som det för ingen del gick an, att hon erfor något om Annas möte med riddaren, så måste huru oskyldigt det än var samtalet upphöra och begge vännerne åtskiljas.

Damernas resa fortsattes; men då ingenting derunder hände dem, som i något af

seende hör till vår berättelse, må de på egen hand få anlända till Linköping.

KAP. VII.

Vid det kongliga jagtpartiets återkomst till Stegeborg var allt i rörelse på slottet. Sigismund hade nästan smygt sig bort, och hvart han tagit vägen kände endast hans förtrogne. Bland desse var banerföraren Grefve Abraham Brahe, en ung glad herre, som alldeles icke fann behag i det overksamma lif han nödgades föra, medan de höge kontrahenterne underhandlade; och han trodde sig göra konungen en verklig tjenst, om han kunde förskaffa honom något slags förströelse. Sjelf mycket benägen att jaga, föreslog han monarken ett lustparti till en af de närmaste öarne. Förslaget antogs efter många betänkligheter, och hvad som dervid vidare tilldrog sig, känna vi redan; åtminstone intill det ögonblick då båtarne lade ut från land. Ön, der jagten skett, var väl icke belägen särdeles långt från slottet, men i anseende

till mörkret måste man ro midt i stora farvattnet, eller, med andra ord, göra en omväg. På Gustafs inrådan hade facklorna blifvit släckta, och detta försigtighetsmått klandrades af de flesta, då en båt med ovanlig fart ilade förbi, vände åter tillbaka och skickade från något afstånd åtskillige kulor, som dock ej gjorde skada, men troligtvis träffat, om facklorna varit lysande och tjent till mål att rikta på. ta går alldeles för långt"

"Detsade Sigis

mund; "och jag begriper icke, huru det packet kommit ända hit upp i viken; men ännu mindre huru man vågar skjuta på oss, då våra fartyg ej kunna vara långt borta?"

"Hertigen har ett satans raskt sjöfolk," -svarade en af sållskapet, nemligen Johan Gyllenstjerna "och den af hans bussar, som nu komplimenterar oss, vet väl huru Eders Majestäts skepp ligga. Dessutom är det ingen lätt sak att fånga en båt, som ror så snällt och hvars styrman säkert är bekant med alla smyghål, genom hvilka han kan komma undan."

Sigismund kunde icke upphöra att beundra Gustafs förutseende, och då de ändtligen uppnådde Stegeborgs, brygga, sade