i strid med vilddjuren. Arvid, åtföljd af några starka karlar, skyndade fram till hundarnes undsättning, men befallte Gustaf, hvilken han ännu ansåg för barn, att hålla hästarne. Med ryggarne emot en bergvägg hade björnarne väntat angreppet, och flere hundar lågo utsträckta för deras fötter. Jägarne sköto med pilar, men utan särdeles verkan, och man fruktade hvarje ögonblick, att fienden skulle rusa fram för att bana sig väg genom kedjan. Arvid fattar ett spjut, och befaller att gå bröstgänges till väga; dock gjorde markens beskaffenhet detta högst äfventyrligt. Man ville afråda honom derifrån och föreslå att heldre hämta en bössa, med hvilken man säkrast kunde döda björnarne på afstånd; men han hade redan stött spjutet i den enes bringa, och ropade till de kringstående att följa exemplet. Den anfallne björnen blef öfvermannad, men derigenom fick också den andre tid att göra sig fri från hundarne och komma sin kamrat till hjelp. Med sina väldiga tänder helsade han den närmast stående jägaren, så att kött och kläder föllo från skulderbladet, och vid den sårades skrik började de an

dre att fly, utom Arvid, som aldrig lemnade någon olycklig åt sitt öde. Om marken varit jemn, så hade äfven denna björn troligtvis genast fått sin bane, genom den kraftiga stöt som riddaren riktade mot dess hjerta; men då han nu, för att nå fram med spjutspetsen, måste stiga på stammen af ett kullfallet träd, hvars riktiga beskaffenhet han ej i hettan märkte, var denna strid nära att slutas på ett ganska bedröfligt sätt. Trädet var nemligen förmultnadt, och den ännu någorlunda bibehållna ytan kunde icke motstå en menniskas tyngd. Den brast i stycken och riddaren, som äfven genom åldern förlorat en del af sin fordna vighet, föll framstupa mot björnen, liksom för att sjelfvilligt framräcka sitt hufvud till försoningsoffer. Lyckligtvis föll han mellan tvenne stenar och så, att benen lågo mycket högre än hufvudet. Björnen lät sig dock ej förvillas, och som hans fiender i öfrigt stodo på något afstånd, trängde han sig emellan stenarne för att åtkomma den delen af riddarens kropp, på hvil ken han önskade låta vederfaras första verkan af sin hämnd. I detta ögonblick anlände Gustaf. Med ett hopp satt han på

1

vilddjurets rygg, och innan det hann att återdraga framdelen ur den trånga klyftan var hans breda, skarpa jagtsvärd nedstörtadt ända till fästet på venstra sidan straxt bakom bogarne, hvarvid besten uppgaf andan.

Mäster Hans hade följt efter tåget, för att få se rofdjuren när de voro dödade; men knappt hade han kommit i grannskapet af jagten, förrän några flyende gossar, som fört hundarne, berättade att riddaren befann sig uti én äfventyrlig belägenhet. Kyrkoherden skyndade till stridsplatsen samt anlände, fastän från annat håll, nästan på samma gång som Gustaf och blef vittne till dennes djerfva och kloka uppförande. Då riddaren åter kommit på benen, störtade han i Gustafs armar, och betraktade honom en stund med stum hänryckning. Derpå vände han sig till presten med de orden: "jag tackar Gud som gifvit mig en sådan son; af den gossen blir något med tiden; det spår jag och kan nu med ro lägga mitt hufvud i grafven, när jag vet att min farfars svärd skall föras af sådane händer."

Från denna stund uppgaf mäster Hans

allt hopp att se sin älskling prydd med den svarta kåpan; dock trodde han beständigt, att Gustaf i framtiden skulle blifva en kyrkans trogne riddare. Såsom Luthersk prest vågade han ej minst öppet

klandra den stränghet, hvilken hertig Karl utöfvade, under förevändning att bibehålla läran i dess renhet; men de förmåner, hvilka Katolska klereciet åtnjutit, stodo för hans inbillning likt ett förloradt Kanaan, som icke var omöjligt att återvinna. För detta ändamål kunde han ej uppgöra någon bättre plan, än Sigismunds vistande inom Sverige; ty han förmodade, att så snart konungen, omgifven af sine anhängare, kommit tillbaka, skulle han för tronens säkerhet erbjuda en jemkning i religionsceremonierne, så att de hvarken stötte den ena eller andra sekten, men framför allt återgifva större delen af kyrkans, under Gustaf den I:ste indragne egendomar. Att han, för att befästa sig på tronen, måste göra sig presterne bevågne, syntes honom i alla fall klart; men det heliga ståndet borde, för att äga riktigt inflytande, kunna påräkna stöd af någon beväpnad styrka. Den skulle skapas af unga adelsmän, och

A

för denna koalition ville han gerna se Gu

staf i spetsen.

Ändtligen kom den efterlängtade underrättelsen om Sigismunds landstigning i Calmar, och nu trodde mäster Hans lyckans morgon vara randad. Han begaf sig genast till riddare Arvid Stålhand, för att förmå honom, antingen sjelf stöta till konungens parti, eller åtminstone till en början låta Gustaf ställa sig under Sigismunds fanor. Detta gaf anledning till det samtal, hvars slut vi redan känna, och medan läsaren fått närmare underrättelser om familjen Stålhand, hafva de samtalande, förstärkte med en tredje person, eller Gustaf, åter inkommit i rummet,

Den nästan nedbrunna spiselden uppfriskades, och sedan en tjenare inburit tvenne stora tvåarmade stakar, antändt ljusen samt ställt dem på bordet, och derefter blifvit tillsagd att åter gå ut, tilltalade riddare Arvid sin son på följande sätt:

"Käre son! Det är Guds vilje, att menniskan skall lefva sig sjelf till heder och sina medmenniskor till nytta; dessutom tillhör det en rättskaffens adelsman att vara . sinom konung huld och trogen. Tiderna