och anhåller i djupaste underdanighet om Eders Majestäts nåd; ty jag bedyrar heligt, att jag hvarken begriper huru Eders Majestät kom mig ur sigte, eller genom hvilken förvillelse Eders Majestät ej af oss sedan. kunnat träffas."

"Det var ett dumt prat; man kan grant höra att han ej är någon riktig jägare, som är, okunnig om hvad skogsnufvan förmår" - mumlade i hopen, halfhögt en röst; hvilken vår hjelte igenkände att vara Petters stämma. Sigismund återtog i sin vanliga, milda ton: "Jag förlåter Er, stig upp! och som jag ej kan förebrå någon annan än mig sjelf dårskapen att hafva lyssnat till ert galna jagtförslag, befaller jag er samtlige att hålla hela händelsen så hemlig som möjligt. Jag har nu en annan pligt att fullgöra."

Härvid vände han sig till Gustaf. "Hvem är Ni unge, förträfflige man, och genom hvilken nåd kan jag bevisa Er min erkänsla?”

"Jag heter Gustaf Stålhand; är en bland Eders Majestäts yngste officerare, och tje nar vid ett af de regementen som med sista förstärkningen från Calmar hitkommit. Hvad belöning angår för det jag ovetande

gjort, så har jag en mer än tillräcklig uti Eders Majestäts Nådigst yttrade bifall, samt i medvetande att hafva uppfyllt en skyldighet, äfven om den, jag lyckats hjelpa, ej vore en så dyrbar person."

"Deremot kan jag ej låta saken berö vid ett tomt beröm, och skall ej underlåta att vid första passande tillfälle ådagalägga min välvilja.”.

"Men Eders Majestät glömmer"

inföll en äldre man "att det lider mot natten, och att något svar från hertigen torde vänta Eders Majestät på slottet."

"Vi skola också nu begifva oss på hemvägen” svarade konungen, hvarefter he la tåget satte sig i rörelse åt det ställe der båtarne lago, hvilket var beläget på motsatta sidan af ön. Det gick nu rakt genom skogen, och främst buros påtända bloss, hvilka, då de snart af elden förtärdes, skulle förstärkas med nytt brännämne vid en liten enstaka koja. Under uppehål

let som detta förorsakade, framträdde en karl till Gustaf och bad honom stiga in, emedan der var någon i huset som ger na ville tala vid honom. Han efterkom begäran, och fann i det svagt upplysta

rummet en bonde, hvars anletsdrag han dock ej kunde se, men som med låg röst sade: "Ni har gjort en vacker gerning, junker Gustaf; likväl bör man ej sjunga segersång förr än leken är ändad. Hertigens sjöfolk skola säkert återkomma med förstärkning, eller åtminstone, för att kunskapa, och ehuru jag ej har med den saken att göra, und antagandes att frälsa Er, om jag kan, så ber jag Er råda konungen att låta utsläcka blossen, så fort ni kommit ur skögen; ty annars, och synnerligen sedan ni satt er i båtarne, kan man vänta, att ni skola bli påhelsade med ett och annat lod."

Knappt var sista ordet sägdt, förr än

talaren störtade ut genom dörren, och den frågan: hvem är Ni? bortdog onyttigt på Gustafs läppar. Han skyndade icke desto mindre att följa rådet, som af konungen fanus vara ganska välbetänkt, och sted just i begrepp att lemna ön, då någon fattade hans hand, samt hviskade honom i örat: "Farväl min vän; som jag tror kommer Ni nu lyckligen hem, men i mora gon torde det bli en het dag. Tag Er då tillvara, så mycket Ni kan, att utgjuta edra landsmäns blod, ty det hänger länge vid

fingrarne. Drag ej någons uppmärksambet på mig, genom onyttiga frågor; Ni skall i alla fall få veta hvem jag är." Härvid förde han Gustafs hand till sin hatt, och öfverfor med densamma ett spänne, som vår hjelte ganska väl kände.

KAP. VI.

Vi måste nu återvända till det inre af Småland, der vi lemnat en för vår berättelse icke likgiltig person, eller Anna Stolpe. Den unge Stålbands oförmodade ankomst till hennes lugna bostad hade återväckt kära minnen, som hon sedan länge börjat anse för endast barnsliga drömmar, och den bana han beträdde blef nu, i samma mon som den aflägsnade sig från hennes egen, ett föremål för något mer än blotta vänskapens bekymmer. Det oförderfvade qvinnohjertat har alltid en naturlig böjelse för ömt deltagande i dens öde, vid hvilken det först blifvit fästadt; pligten må för öfrigt fordra hvad uppoffring

som

som helst. Detta utgör, i den fördomsfrie betraktarens ögon, en af qvinno-karakterens vackraste sidor, som tyvärr rätt ofta misstydes, eller ställes i en falsk dager genom främmande omständigheters inverkan. Mannens ovilkorliga fordran i anseende till det svagare könet är, att hos detsamma finna en okonstlad uppriktighet och obrottslig tillgifvenhet; men huru skall den senare kunna tänkas, om den ej får tillhöra ett sjelfvaldt föremål, som den förra tillkännagifver? Likväl nekas sådant rätt ofta. Antingen måste man förlåta att förställningen kommer den lidande till hjelp, eller öfver se med hennes hjertas hemliga känslor, då hon har nog styrka att tysta dem vid den påtrugade pligtens befallande röst, och endast öfverlemnar sig åt deras tärande njutning i enslighetens sköte.

En ny fråga, eller: "Kan du älska den hvilken din far för dig utsett till make?" uppsteg småningom i flickans hjerta, och hvad förståndet i förening med barnsliga lydnaden än måtte tala till sakens förmån, hviskade dock känslan, att ingen kunde blif va henne så tillgifven som Gustaf, i hänDen Siste Friseglaren. 1 Del

14