men huru är det möjligt?

Nej, jag sade till folket som pratade så i källarstugan, att jag kände karlen, efter jag sett honom förr, och sade dem också hvem han var, och se deri fick jag medhåll af en munk, som äfven var der nere."

"För tusan!" ropade Gustaf "huru har du vågat säga att du känner honom?"

"Nå, nå, blif icke så het kära herre, hvem känner icke hin håle?"

"Du skaffar både mig och dig sjelf en olycka på halsen till slut, med din dumma pratsjuka och vidskepelse."

"Men jag kan alldeles icke finna något ondt uti, att säga det man sett hvad man verkligen har sett?".

"Derpå torde du få upplysning vid en Polsk domstol, och jag lägger ej två strån i kors för att hjelpa dig. Har du icke så mycket menskligt förstånd, att du kan finna, huru hvarje underrättelse om rymmaren skall vara välkommen för ståthållaren, Polske befälhafvaren och fångvaktaren? Och tror du icke att när du sagt A, man skall tvinga dig att säga B? Då måste du göra dem redo för din förra be

kantskap med honom; hvarvid händelsen på Åreda kommer i ljuset, och huru skall jag sedan kunna försvara, att jag icke uppgifvit hans fordna förhållanden, eller afskudda mig misstankan att hafva hjelpt honom ur fängelset?"

"Ja, jag börjar nästan tro, att herrn

har rätt"

svarade ridknekten i en gan

ska ängslig ton. "Men de måtte väl kunna begripa, att hvarken herrn eller jag hafva makt att gå genom lyckta dörrar?”

"Måtte de blott begripa att du är en narr, så skall jag vara nöjd; men hör på! gjorde munken dig ej några vidare frå gor?"

"Jo, han ville ändtligen veta hvar jag sett honom förut, och det sade jag honom; men jag sade också att han då hade en synlig tuppfot, hvilket munken höll för ganska troligt."

"Den enda utväg jag ser att slippa ur detta krångel vore, att munken är lika enfaldig som du min kära Petter; och nu befaller jag dig att ej för någon annan upp-, repa din berättelse."

Gustaf fortsatte sin tjenstgöring till alla förmännens nöje, och någon tid förflöt utan

märkvärdiga tilldragelser.

Slutligen blef han kallad att infinna sig på slottet hos ståthållaren. Denne mottog honom ganska kallt och frågade: "Huru är Ni nöjd med er belägenhet?" *

"och jag önskar ingenting högre, än att herr ståthållaren ej hade något att anmärka mot mig."

"Jag skulle önska detsamma, herr junker; men jag finner att äfven den mest lofvande yta icke är att lita på. - Hvad ert tjenstenit beträffar, så är det utan allt klander; men en krigsman har många skyldigheter, utom tjensten, att iakttaga, synnerligen då han räknar på att stiga i graderna. Jag vill minnas att jag vid vårt första samtal sade, att uppriktigheten är en egenskap som soldaten bör äga, eller var det icke så?"

"Jag ber om förlåtelse, herr ståthållare, sådant har jag icke hört af er mun; men deremot sade Ni: ert första prof må blifva tystlåtenhet;

och jag vet mig ej

hafva felat mot denna föreskrift."

har jag sagt; men dermed var ej meningen, att Ni skulle förtiga något för mig, som jag borde věta."

"Vågar jag anhålla, att Ni talar tyd

ligare,"

"Det skall jag göra, utan er anhållan, när tider blir; men vi måste gå i ordning med saken. Var Ni icke på vakt här i slottet samma natt som den föregifne bonden rymde?"

"Nej! då låg jag hemma."
"Kan Ni bevisa det?"

"Om min stalldrängs och min värds vittnesbörd äro antagliga,

Härvid ringde ståthållaren, och en page inträdde genom en sidodörr, hvarefter den förre fortfor: "Kan du påminna dig att hafya sett denne unge man tillförene?"

svarade

pagen "om jag ej bedrager mig, så var han en af dem som bevakade fangen den aftonen förhöret blef uppskjutet."

"Den aftonen förhöret blef uppskjutet?" - sade ståthållaren betänkligt, läste derefter länge i ett papper som låg på bordet, och återtog,' i det han med ett tecken lät pagen aflägsna sig: "Jag ser att det för

håller sig så; -men gick Niej den derpå följande aftonen förklädd vid hamnen?" "Förklädd, om man så vill; men hvar och en som sett mig förut, kunde i denna förklädning igenkänna mig; ty den rock jag då bar tillhör min ridknekt.”

"Man går icke i sin ridknekts kläder utan orsak, och hvilken var nu er?”

"Ett infall att närmare lära känna den klass af menniskor, som aldrig talar sitt hvardagsspråk då någon af högre stând nalkas. Men i alla fall trodde jag, och tror ännu, ätt en så oskyldig sak ej skulle kasta någon skugge på min vandel."

"Det skall framtiden utvisa. Emellertid fordrar jag, att Ni säger hvart Ni begaf Er från hamnen."

sagt.

"Hem, till min boning, som jag redan

"Hvem rår om den Tyska officersdrägt, som Ni sedan tog på Er?"¡¡

"Jag har aldrig burit en sådan drägt.” "Det är åtminstone troligt."

Här

vid ringde han tvenne gånger, och Wenzel inträdde. "Var denne icke en bland dem som öfverföll dig?"