verilning, eller för sjelfförsvar, fruktar jag att Ni får stå till hårdt ansvar."

"Jag lärer icke kunna påräkna några antagliga vittnen i en okänd ort, och hvad man icke kan förhindra måste man tåligt lida."

-

Härvid utkom en page, för att underrätta vakten om förhörets uppskjutande till följande dagen, emedan Polska befälhafvaren ej infunnit sig, samt gaf i ståthållarens namu befallning om fångens återförande. "Gå då, ni mina vänner," sade Gustaf till sina begge medbröder - "på hvars ett håll, att uppsöka fångvaktaren, så skall jag under tiden bevaka fången." Och så snart de voro allena, fortfor han; "Jag tviflar ej att Ni känt igen, mig; kan jag hjelpa Er, så skynda att derom gifva upplysning."

"Det ser mörkt ut med den saken, men kanske en möjlighet finnes.

papper på Er?"

Har Ni

"Ja, men ett ganska litet stycke."

"Så göm det i min hatt och lös utaf det röda bandet, som Ni ser på densamma. Försök sedan att i morgon vara tillstädes, då jag förs till domstolen, och märk noga

om jag fäller ett bref. Skulle så, ske, bör Ni upptaga detsamma, och, när Ni kommit hem, kläda Er i en simpel drägt, fästa bandet på er hufvudbonad så att spännet väl syns, och gå till hamnen. Kommer der någon sjöman och frågar Er sakta hvad Ni vill; så svara: jag söker mannar 1°). Tar han sig dervid om hakan med högra handen, kan Ni tryggt lemna honom min skrifvelse och befalla, att han skyndsamt ställer den till närmaste befälhafvaré "af våra, ty stor fara är å färde."

"Är detta allt hvad Ni begär?”

"Allt! men jag hör redan de andre återkomma, stig tillbaka och var tyst. Måtte Gud belöna Er!"

Under samtalet hade hattbandet blifvit aftaget och papperet gömdt; och fången återfördes till sitt förvaringsrum.

KAP. V.

Om Gustaf Stålhand haft lust att närmare lära känna den hemlighetsfulle fången, redan före den i slutet af fjerde kapitlet beskrifna händelsen, så är det naturligt, att begäret blef än starkare efter densamma. Att han ej var en vanlig eller obetydlig man syntes klart, då han förmådde befalla annars temligen fria menniskor, blott genom ett tecken; men grunden för hans makt kunde hvila på hvarjehanda förhållanden. "Vore han till exempel en förnäm Dansk herre, som blifvit utskickad på spioneri," sade Gustaf till sig sjelf "så skulle han visserligen kunna hafva ett anhang bland det förhyrda skeppsfolket; men då hade han också troligen icke vågat dröja så länge, som han gjorde vid festen, och sedan skulle han haft, allierade i grannskapet, som, utan vidare budskickningar, kommit honom till hjelp.

Vore

han åter rätt och slätt en bonde, så är det ännu besynnerligare att hans makt sträcker sig längre än till landbacken, och vore han

en röfvareanförare, så skulle han väl få vänta sin undsättning från skogen; men hvarken en simpel bonde eller en röfvare. lärer förstå att nyttja skrifdon, än mindre bära sådant på sig för att utfärda befallningar. Till allt detta kommer hans oförklarliga uppförande på Åreda, hans förtrolighet med presten i Himmesjö, hans kännedom eller rättare spådom, om hvad som skulle hända mig sjelf, samt slutligen hans möten` med Anna, i fall han verkligen är densamme som hon omtalte."

Tidigt påföljande dagen anlände Polske befälhafvaren, åtföljd af flere officerare och munkar, till slottet; och kort derefter tågade ett kommando af den så kallade lif vakten, under fångvaktarens anförande till fängelsetornet, för att hämta brottslingen till allmänt förhör, vid hvilket man sade att ståthållaren sjelf skulle presidera. Gustaf, som hvarken kunde eller ville deltagå i bevakningen, blandade sig i åskådarehopen, hvilken likväl icke tilläts att komma inom den förr nämnde jernporten. Hans hjerta klappade vid tanken på hvad han nu skulle våga; ty han borde förmoda, att fångens minsta rörelser blefvo iakttagne,

och något tillfälle för enskilt samtal var icke ens att vänta. Tåget fortgick till salen, utan att något papper blef synligt, och Gustaf ställde sig der, straxt inom dörren, för att både vara nära till hands, i fall han kallades till vapen, och kunna tydligt höra hvad som förehades. Ståthållaren gjorde ungefärligen samma frågor som vid sjelfva arresteringen, och svaren voro också till det mesta desamma. Allt hvad som utreddes var, att den hemlighetsfulle mannen kommit från Danska området och af nyfikenhet infunnit sig vid gårdagens. högtidlighet, der han, okunnig om Svenska seder och bruk, samt fördjupad i åhörandet af ståthållarens tal, icke aftagit hatten, hvilket Polska soldaterne ansett för vanvördnad mot Sigismund. De hade för denna orsak öfverfallit honom, och under striden hade en blifvit mördad. Ståthållarens mening, i följd häraf, var den: "att han borde med dryga böter försona sin öfverilning, eller, i brist af penningar, plikta med kroppen."

Mot detta beslut ville Polska befälhafvaren vädja till konungen, på den grund, att den brottslige, i fall han verkligen vore