slut fattadt; måtte det hafva skett i en god i stund!"

"Hvad man beslutar i god afsigt sker alltid i en för Herranom behaglig tid."

"Det kan han säga, mäster Hans, som icke har några barn, och som, i fall det börjar luta till ofärd, predikar sig fri med ett par dugtiga utfall mot Liturgien och Katolikerne, samt några granna ord om Hertigens mildhet och rättvisa; men jag deremot sätter allt, min ende son, egendom och kanske äfven hufvudet på spel."

"När blef Ni så försagd herr Ridda

re? Konungens sak är för rättvis att kunna misslyckas, och jag har säkra underrättelser att allt krigsfolket från Östergötland samt Småland är honom troget; men om också han skulle svikas af några kortsynta, så höfves det ändå aldrig en af kong Göstafs bepröfvade kämpar att öfvergifva hans sonson, Sveriges, genom högtidlig arfförening, laglige konung."

"At fanders med sin räddhåga! mäster Hans; sådant tal må han icke ställa till mig förr än han ser mig springa. Jag vet allt för väl hvad jag är skyldig både min saligen aflidne Herres minne Gud

1

spela så betydliga roler. Vänder man åter blicken mot sydost, får man en alldeles ny utsigt. I förgrunden, nära stranden, ligger det trefliga Säby med sin vackra kyrka, och den aflånga sjön inneslutes af en grönskande amfiteater, hvars längst bort belägna höjder, med deras violetta färg, fullända effekten i taflan.

Sedan långt tillbaka bodde här en adlig slägt, benämd Stålhand, men som ej öfvergått till senare tider. Ehuru hon aldrig lyst i häfderna, voro dock dess medlemmar på sin tid allmänt kände för kroppsstyrka, mod och sällsynt redlighet. Familjegodset Stalboda låg söder om Säbysjön, och man tror ej utan skäl, att det hemman, som nu heter Boda, deraf utgjort en del. Ivar Stålhand stridde i Gustaf den I:stes leder, då denne oförgätlige konung befriade sitt fädernesland, och sonen Arvid. Stålhand utmärkte sig i kriget mot Ryssland. Under konung Erik den XIV bevi stade han med lika loford Danska fejden, men ledsen vid denne monarks ombytliga sinnelag och utan lust att deltaga i något af de partier, som de furstlige bröderne stiftade

stiftade bland sina landsmän, beslöt han att tillbringa sina återstående dagar på sitt gods, samt gifte sig med ett ännu ungt fruntimmer från Östergötland. Det var den tiden ingen lätt sak för en riddare att alldeles lemna hofvet, utan att ådraga sig konungens misstankar; men Arvid Stålhand ägde ett giltigt skäl dertill, nemligen behofvet att åter uppbygga sina gårdar, hvilka under den allmänna förhärjelsen år 1566 blifvit af fienden nedbrände. Hans varma känsla för Gustavianska familjen förkolnade likväl icke genom ett lugnare lefnadssätt: och ehuru numera till åren, omfattade han med ynglingens hela värme allt hvad han trodde vara rättvist. Det gick honom djupt till sinnes, att konung Johan den III:dje åter ville införa Katolska Religionen, och om hertig Karl då velat uppträda med en krigshär, för att sådant förhindra, hade han säkert kunnat räkna Arvid bland sina kämpar. Deremot var det alldeles stridande mot hans begrepp om rätt, att företaga det ringaste mot Sigismund, sedan denne var krönt till Sveriges konung; åtminstone intilldess att man hade Den Siste Friseglaren. 1 Del.

2

fulla bevis på det föregifna uppsåtet att utrota Lutherska läran. Visserligen ansåg han för möjligt, att en eller annan förändring i framtiden kunde ske; men van att med djup vördnad emottaga allt som utgick från Gustavianska tronen, trodde han talet om Liturgien snarare hafva uppkommit genom fruktan för de prester och munkar, hvilka omgåfvo Sigismund, än af några farliga åtgärder från konungens sida. Dessutom älskade han hertig Karl minst af alla Gustafs söner, emedan han af honom sett några drag, som tydligen ådagalade hämndgirighet, hvilket fel Arvid på det högsta afskydde.

Hans närmaste granne och förtrogne var kyrkoherden i Säby, mäster Hans Andreæ, också kallad Linderåsius 2), och åt honom hade han förtrott sin ende son Gustafs uppfostran, när dennes moder dog. Mäster Hans, hvilken vi redan känna, ägde en för sin tid ovanlig bildning, och sjelf utan barn, var det honom en njutning att odla den unge Gustafs själsförmögenheter. Lärjungen belönte också genom sin uppmärksamhet och fattningsförmåga lärarens möda, och denne skulle med högsta nöje hafva

sett sin älskling inträda i prestståndet, om han dertill haft inre kallelse.

Väl satt han stilla och sedigt vid boken, så länge lugnet rådde omkring honom; men ljödo jagthornen till här färd emot skogens innevånare, eller inpackade fiskrarne sina nät under muntra sånger i båtarne vid stranden, då blixtrade Gustafs ögon af glädje, och det hade varit fåfäng möda att hindra honom från deltagandet i sådane sysselsättningar.

Att rida och föra vapen lärde han af sin far, och hans ovanliga kroppsstyrka och vighet gjorde honom till segervinnare vid alla täflingar, som bygdens ungdom anställde. En gång hade tvenne björnar kommit till trakten, och riddare Arvid lät utlysa en skallgång, hvilken han sjelf anförde. Likasom det gällt att angripa en verklig krigshär, red han långs den utställda jägarelinjen, gaf befallningar, förmanade till tapperhet och lydnad, och lät slutligen blåsa till marsch framåt. Gustaf red vid hans sida, tyst och med spejande ögon. Björnarne hade dragit sig till en oländig skogspark, som endast af fotfolket kunde beträdas, och redan hörde man hundarne