-

för att draga mig till sig" svarade Gu staf leende "men det är ej så väl, och låt oss nu skynda att komma härifrån.”

"Ja, men jag binder ej på armbandet, förr än jag fått veta huru Ni kommit åt det."

"Stilla din oro, trogne Petter; gåfvan är kommen från jungfru Anna; men det böra ej alla veta.'

"Hå, hâ! då har det goda vägar, och jag vill i Guds namn fästa det på sitt ställe.'

Både herre och tjenare började färden stillatigande, och båda syntes försänkte i djupa betraktelser. Ändtligen bröt Petter

tystnaden.

"Hör på, kära herre" sade han "är det verkligen sannt, att Ni fått det granna armbandet af jungfru Anna?"

"Hvarföre gör du den frågan?"

"Jo, först och främst för det jag tyckte hon blifvit så rasande högfärdig, och sedan för det folket sade att hon skulle gifta sig med en förnäm herre."

-

"En förnäm herre?"

upprepade Gustaf långsamt, erinrande sig att under sina känslors häftiga utbrott hafva begått

en försummelse, som nu föreföll honomi sjelf otrolig, och som han säkert undvikit, om icke händelsen med pistolerna i förening med smärtan af den förestående skiljsmässan från den sköna flickan, alldeles fästat hans tankar vid ögonblickets lilla punkt. Efter en stund återtog han: "Du hörde val hyem hon skall gifta sig med?”

"Det hvarken hörde jag eller frågade efter, emedan jag tänkte junkern har nog reda på den saken, och det kan bli ett godt ämne att språka om under vägen."

"Den uträkningen kom illa till pass, ty jag vet ej heller hvad han beter."

"Nå, det är nu alldeles förvändt sade Ni icke att ni fått armbandet af jungfrun, och att ej alla borde veta det?"

"Så voro mina ord; men hvad hafva de att göra med hans namn?”

"Det är som jag ända från början sagt, att bara herren kommer i skogen, så vet han ej mera till sig. Jag tycker deremot, att af alla borde jungfruns tillärnade man sist komma under väder med skänkasen; och huru kan det ske, utan att Ni vet för hvem Ni skall taga Er till vara?"

Gustaf fann, att Petters omdöme denna

gången var ganska klokt; men nu var det, åtminstone för tillfället, omöjligt, att på något sätt vinna den önskade upplysningen. Ju mer han närmade sig resans egentliga föremål, desto mer började aningen om nya händelser uttränga de sorgliga tankar, som minnet af hans förhållande till Anna hittills uppväckt kärlekens himmel låg sluten bakom honom strider och mödor

uppfyllde framtiden ; men föreställningen att få trotsa svårigheter och faror är ofta en tröst för den, som tror sig vara olycklig; och i samma mån som modet tillväxer, förökar sig hågen att meddela hvad man känner. Vår hjelte hade ingen annan förtrogen tillhands än sin, ridknekt, men ingen hade också kunnat mer värdera hans öppenhjertighet än denne. Berättelsen om pistolernas återfående roade Petter på det högsta, och då talet föll på konungens läger, såg han redan i andanom sin herre sitta som öfverste för ett regemente.

"Nu börjar jag känna igen Er"

han slutligen.

utbrast

"Ja, slå bort de ledsamma grillerna och blif, som er far alltid varit,

en frimodig, tapper man. - Jag har nu

lefvat

lefvat, när det kommer till Thomasmässa, i tre och femtie år; men jag vill dö som en katolik, om jag på hela den tiden grubblat så mycket som herren gjort, bara sedan vi lemnade Stålboda. Visst har jag också sprungit galen efter flickor i min dar, men när en icke längre ville vid mig, så tog jag en annan, och nu har jag, Gud ske lof, hvarken hustru eller barn att sörja för."

När våra resande hunnit ut till den så kallade strandvägen, stötte de på åtskillige beväpnade trupper, som färdades mot samma ställe och i samma ändamål som de, och öfverallt hördes högljudda bifall öfver den unge väl utrustade adelsmannen. Gustaf såg med nöje, att så många kraftfulle männer skyndade till konungens baner, isynnerhet som han under resan mer än en gång blifvit öfvertygad, att hertigens anhängare ej voro att förakta, hvarken i anseende till mod eller antal. Mot aftonen på tredje dagen, då den tilltagande rörelsen tydligt utvisade, att de voro i grannskapet af en med mycket folk uppfylld stad, höll han stilla för att i ordningsätta Den Siste Friseglaren. 1 Del.

8

och putsa sin rustning. Återsamlande i sitt minne alla de lärdomar och föreskrifter han vid skiljsmässan från sin far erhållit, uppsände han till himlen en brinnande bön för den älskade gubbens välgång, och såg i detsamma några torn sträcka sina spiror i höjden.

"Der ha vi slottet!"

ropade Petter och snart redo de in genom fästningsporten i Calmar.

KAP. VI.

Den

unge Stålhands belägenhet och känslor, då han inträdde i Calmar, voro ungefärligen desamma som den erfar, hvilken för första gången kommer på en maskerad. -Han tilltalas af alla såsom vore de' gamla bekanta, känner ingen, och kan knappt gissa till hvilken nation de språksamme vännerna höra.

Redan vid stadsporten helsades han på mångahanda sätt. Än hörde han: "välkommen till oss herr junker!"

än: "Salve

tibi, eques nobilis!" än några ord, i hvilka