"Så bär dem då åtminstone ut i för stugan." ་ Gustaf, som fann rådet vara det bästa någon för ögonblicket kunde gifva, lydde detsamma genast. -Straxt derefter lemnade Anna rummet och sade i förbigående: "Jag har tagit din mössa, som du återfinner på bordet i din kammare. Se väl till, att du ej tappar hvad den innehåller." Ändtligen tog presten afsked, och värdinnan vände sig derefter till Gustaf med den frågan: "Huru länge få vi behålla Er?" "Jag tänker resa så fort hästarne blifva sadlade" svarade han. -- "Ni ämnar väl icke slå Er till ro hemma, utan stöta till arméen som drages?" samman "Mitt uppsåt är att söka den så snart som möjligt, för att aflägga mina första prof." "Framför då min undersåtliga vördnad till hertigen; ty fastän han ej personligen känner mig, kan jag likväl, i an⚫ende till min bror icke vara honom likStig." "Ett så vördnadsvärdt fruntimmer kan vara likgiltigt för någon." Nu hördes en förfärlig smäll, så att huset skakades och gumman flög högt i vädret. "Hvad i Guds namn är på färde" hör! är der någon? mitt mos! vatten!" Gustaf visste icke om han först skulle komma gumman till hjelp, eller se efter orsaken till knallen, då Anna hastigt inkom med en tillgjordt förfärad mine. "Hvad har händt, flicka?" gumman. frågade "Ack!", svarade Anna "jag hade så nära skrämt slag på mig sjelf af ren okunnighet. I det jag gick genom förstugan, och blef varse att junkern lagt pistolerna på bordet, tog jag den ena med mig till köket, der jag framför spisen ville se huru sådana vapen riktigt äro beskaffade. Jag har alltid hört sägas, att de ej kunna brinna af utan lunta, och anade således ingen fara; men knappt var pannan öppnad, förrän en gnista af den sprakande veden slog ner i densamma, och kulan surrad upp i skorstenen." - "Herre Jemine! du oförsigtiga flia, det hade kunnat blifva en faslig hänse! Ungdom och vishet följas sällan åt men jag vet också ej, hvarföre mäster Sven skul, le lemna de gemena tingstarne här?” - "Ja, så tycker jag också bästa mor; och vore det ej bäst att be junker Gustaf taga dem med sig, och lemna dem till vapensmeden i Wexiö eller Befallningsmanpen?": "Jag bryr mig litet om hvem som får dem, blott de icke blifva liggande och göra nytt spektakel här i huset; och som hin onde alltid hjelper sina, samt inga märken finnas på dem, så lärer nog våldsverkaren icke genom dem blifva upptäckt. Dessutom har han visserligen redan lagat sig långt bort. Men vänta! - Det faller mig någonting in. Man bör vända det onda i godt, säger en kristlig lefnadsregel, och derföre synes mig vara bäst, att junkern behåller dem, samt, i händelse de ej lemna någon upplysning, brukar dem mot rikets och den sanna lärans fiender; väl förståendes likväl, att hertigen blifver underrättad om sakens förlopp, med försäkran om vår underdaniga tillgifvenhet." "Jag tackar på det förbindligaste för detta nya prof af er ynnest" svarade Gustaf "och skall icke underlåta att nyttją dem till den goda sakens befrämjande." Derefter tog han afsked, belåten att hafva så lyckligt undansluppit den hotande faran. Visserligen sårade det både hans rättskänsla och egenkärlek att behöfva begagna sig af ett bedrägeri; men han hade ej uppsåtligt heredt nödvändigheten af detsamma, och kunde icke vidgå någon närmare förklaring, utan att tillika blottställa Anna, hvars fintlighet han hade att tacka för sakens fördelaktiga utveckling. Vid inträdet i den kammare han öfver natten bebodt, skyndade han naturligtvis fram till bordet, för att efterse hvad mössan kunde innehålla. I densamma låg ett paket, det han öppnade, och fann ett armband af gult siden med guldfransar, samt en lapp, på hvilken stod skrifvet: Måtte denna binde fästa lyckan vid din sida, skydda dig för faror, och erinra om en vän! 4 "Älskvärda, förträffliga flicka!" utropade han, i det han tryckte gåfvan mot sitt bröst. — "Huru är det möjligt att samma natur, som danat en sådan varelse, också kan neka dess ägande åt den, hvilken bäst är i stånd att uppskatta dess värde?" Petter steg nu in för att utbära kappsäcken, och blef högst förvånad att se pisto lerna, som han vid sadlingen saknat och hogkom vara glömde i Åreda, nu ligga på bordet. "Du har väl icke talat med någon om dessa olycksvapen?" frågade Gustaf. "Nej visst icke" svarade ridknekten. "Men hur i all verlden har Ni fått dem åter?" - "Det skall du sedan få veta; - knyt nu blott på mig detta armband." "Ännu en besynnerlighet! Hör, kära herre! han med tuppfoten har väl icke varit hos Er i natt? ty då nekar jag för första gången att lyda er befallning." "Nå, om han också varit hos mig, hvad hade det att göra med ett fälttecken?" "Ett vackert fälttecken! nej bästa herre, den saken förstår jag bättre. Det är icke något fälttecken, utan en inrättning, med hvilken han eller hon hvad det är för en kan draga Er'till sig i hvilket berg som helst, och det med sådan fart, att det icke skall synas en våt fläck efter Er." "Gud gifve att hon skänkt mig det, |