att, i sammanhang med de stormar, son skakade moderlandet, lemna en och annar flyktig teckning af folket som bebodde der skönaste af Sveriges kuststräckor, då Sigis mund sökte att stadga sin rätt till tronen

1 början af Augusti månad, efter gamla stilen, år 1598, sutto på Stålboda Herregård, belägen i norra delen af Jönköpings Län, tvenne män under ett lifligt samtal. Den ene, hvars högburna hufvud åldren nedböjt och som derigenom syntes mindre till växten än han verkligen var, hade armarne korslagde på det breda bröstet och ögonen fästade på några smala tallträn, hvilka, dels för att upplysa rummet emedan det var långt lidet på aftonen och dels för att mildra den genom ett ymnigt regn uppkommande kylan, brunno på spisen. Hans hvita hår nedhängde på axlarne öfver en mer än halfsliten kyllerrock, och på fötterne blänkte ett par stora sporrar. Den andre af de talande var en treflig prestman, också till åren, men ej så

gammal som den förstnämnde, om hvilken han tagit sin plats till venster. Högra armen stödde han mot ett svart på vridna fötter hvilande ekebord, som bar en stor bibel, ett bref och en silfver-ölkanna, hvilken ofta påhelsades. Rummet der samtalet stod, hade inga tapeter, men väggarne, hvilka ej visade annat än flera rader af väl tillhuggna furustockar, voro noggrannt putsade och pryddes, dels genom värjor, stridsyxor, en oformlig bössa och en gammal sköld, samt dels genom fat och talrikar af blankt tenn, på hvilka stod ritadt ett adligt vapen. Från ena vinkeln af den långt framskjutande spiskarmen höjde sig en hjelm med fjäderbuske, och på den andra hvilade en stormhatt af koppar, till formen olik en Norrlandsbåt, i hvilken en stor kula blifvit lagd så, att blott dess öfre hälft är synlig. Öfversta delen af rummet upptogs af en ofantlig, med fyra armstjocka uppståndare försedd, säng, kring hvilken hemväfda röd- och hvitrandiga täcken eller sparlakan på tre sidor voro upphängde.

"Hvad blir då ert beslut, herr Arvid?" frågade presten och sköt ölkannan något till sides, liksom han ärnat uppstiga.

"Ju mer jag betänker, och ju mer jag talar i detta ämne, desto villrådigare blir jag," svarade den andre; "ty ser han, min kära mäster Hans, det är icke första gången jag hafvit anledning att frukta för Hertigens snaror. Visserligen torde jag framför mången kunna vänta mig nåd, om jag än ådroge mig hans vrede, som ty värr lått nog kan hända - men en klok man ger sig ej i spelet förr, än han vet hvad man spelar om."

"Ja, ja, så är det; men i ordspråksboken står; Var icke allt för mycket rättfärdig, eller allt för mycket vis, att tu icke förderfvar tig,"

"Der må stå hvad han vill, min kära mäster Hans, så skall han ändock aldrig narra mig att leka blindbock. Min aflidne herre, kong Göstaf, högtsalig i åminnelse," härvid knäppte han ihop händerna, seende emot höjden, "kunde sin bibel så yäl som mäster Hans kan sin, och han sade mer än en gång: the vise är theras rikedom en krona, men the dårars galenskap blifver galenskap."

"Så gör då som Er behagar, herr Riddare, men jag säger Er det förut, att blir

konungen åter drifven ur riket, derigenom att han af Adeln och Allmogen icke bispringes, skola de som dertill varit vållande icke få ro för sina ben i grafven."

"Men den som bara kunde lita på underrättelsernes riktighet? Ack! hvad det är svårt att åldren genom ögonens fördunklande hindrar mig att läsa skrifvet vid eldsken. Läs derföre, kära mäster Hans, läs om det ännu en gång,"

Presten tog det på bordet liggande brefvet, makade sig närmare till elden, välte pekfingret och strök sig med detsamma i begge ögonen, tog en klunk öl och läste som följer:

Käraste Broder och Frände!

All lycka och välsignelse Eder tillönskandes, käre frände, nu och tillförene vill jag låta Eder förnimma, huruledes jag fått den hugnesamma tidningen, att vår allernådigste Konung och Herre Sigismundus till Calmare anländt, der han nu såsom landets rättmätige Konung och Herre förväntar sig, att Riksens rättsinnige adel, krigsmakt samt menige allmoge honom till mötes komma och den stränge förtryckande Hertig Karl från väldet fördrifva skola,

こ

Jag sänder detta med ridande bud alt det snart må kunnigt varda i Eder landsände, Den ädelsinnade och tappre Riddare Arvid icke förglömmandes, beder jag Eder att skaffa allt det folk J kunnen få, men dervid Eder försigteliga omse, att Hertigens bespejare icke dermed komma under vädret. Hvad göras skall måste ske snarliga. Befallandes Eder Gudi allt godt synnerligen, förblifver jag Eder

tjenstvillige frände
J. S.

1

Riddaren steg upp, gick några steg frame och tillbaka genom rummet och stadnade slutligen framför prestmannen, som ännu satt qvar på sin stol, betraktande brefvet.

"Men är han då fullkomligt säker, mäster Hans, att brefvet verkligen är ifrån Jonas Svan?"

"Att så förhåller sig ser jag på stilen, hvilken sedan länge är mig bekant; och Måns Svan, till hvilken brefvet egentligen är stäldt, har ju dessutom skickat mig detsamma med sin ridknekt, som sade att hans herre oförtöfvadt skulle bryta upp.

"Nå, så är då i Guds namn mitt be